Jag har sagt tidigare att jag saknat riktig känsla under de första avsnittet, något att liksom … bry sig om. Jag känner lite att jag skiter i Zoes relation med Joel (även om jag ju tillhör dem som gillar honom, trots att han uppenbarligen bara är ett litet hinder som aldrig kommer kunna stoppa stormen Zoade när den återigen tar fart). Jag skiter lite i Annabeth och Lavons "problem" som inte har övertygat det minsta, som annat än tidsfördriv för manusförfattarna för att det här paret ska ta sig igenom säsongen och kanske landa i drömbröllopet som Emilie önskar sig i finalavsnittet? Jag skiter även i George och Lynley. I Brick och hans längtan efter Shelby (välkommen tillbaka förresten, det kanske kan ruska om något?). Ja, den enda jag inte riktigt skiter i när vi kommer till tillhalvtidspausen är Lemon. Jag älskar henne. Jag älskar att hon aldrig ger upp, att hon aldrig tappar ansiktet, att hon alltid lyckas vända varje motgång till sin fördel. Henne bryr jag mig om, henne vill jag se lycklig och kanske lite sårbart nyförälskad? Och ja, jag bryr mig faktiskt även om Wade – och att han kanske kan få landa i en riktig, vuxen relation (med ett barn!) ett tag känns fantastiskt uppfriskande. Detta, att kärlekstriangeln blir en fyrkant, kan nog få fart på andra halvan av säsongen. Jag gillar ju Hart of Dixie, nu vill jag bli lite skakad och rörd också.