Fin låt och stark scen, men mycket konstig manuslösning.
Ja, Emilie, vad sysslar HIMYM med egentligen? Jag kände också att det där med rimmandet var droppen – man vet liksom att idéerna är slut när de där helt omotiverade temaavsnitten kommer. Gissar på (minst) ett musikalavsnitt innan den här säsongen är över. Och kanske ett "så här hade allt sett ut om …"-avsnitt. Så här hade allt sett ut om Ted och Robin fortfarande hade varit tillsammans. Eller Så här hade allt sett ut om Marshall och Lily INTE hade varit tillsammans kanske?
Vänner var experter på att stoppa hela handlingen med temaavsnitt. Ofta började det med att någon satt och funderade. Monica tänkte "tänk om jag fortfarande hade varit fet" och samtidigt tänkte Phoebe "och tänk om jag hade arbetat som stock broker" och så var fantasierna och avsnittet igång. Monica fet, Phoebe i kostym.
Ibland var hela avsnitt tillbakablickar och någon gång var väl ett helt avsnitt en dröm?
Gud, hela slutet på Felicity förstördes fullständigt då de två sista avsnitten utspelades i en minivärld i en låda (?!).
Och det där konstiga musikalavsnittet av Grey's Anatomy? Varifrån kom den idén? Och alla "läskiga" Halloween-avsnitt då alla karaktärer plötsligt är typ spöken? Och Beverly Hills 90210 – ja, gamla Bevvan – körde väl ofta med knepet att låta en av karaktärerna drömma så att hela avsnitt kunde utspela sig i John Blunds värld? Har ett vagt minne av en westerninspirerad scen, med Brandon och Kelly i en saloon?
Hur som helst. Temaavsnittet är 99 gånger av 100 en väldigt dålig nödlösning och även om tanken är god, att de vill fördjupa någon karaktär, förklara någon tidigare händelse eller visa varför ett par faktiskt är meant to be – så är det nästan alltid en idiotisk idé.
Jag och Helena har många favoritkaraktärer så vi tänker göra en djupdykning bland våra bästisar i TV-världen. Först ut är Penny från The Big Bang Theory (spelad av Kaley Cuoco).
Namn: Penny ...ja vadå egentligen? Vi är inne på den sjunde säsongen och vi har fortfarande inte fått veta vad Penny heter i efternamn! Födelsedag: 2 december 1985 Hemstad: Penny är uppvuxen på en bondgård nära Omaha, Nebraska. Yrke: Jobbar som servitris på The Cheesecake Factory men hon hävdar att hon egentligen är professionell skådis. Utbildning: Har studerat på community college men hoppade av innan examen. Familj: Pennys pappa heter Wyatt. Vi vet inte så mycket om resten av hennes familj men vid få tillfällen har det nämnts att hon har en mamma, en syster, en bror och ett syskonbarn.
Egenskaper: Penny har fantastiska sociala färdigheter och hon är rätt så streetsmart. Hon är väldigt rörig och oorganiserad. Penny är oftast glad men hon har även ett hett temperament.
Klassiskt citat: "All right Howard Wolowitz listen up! You sign anything she puts in front of you. Because you are the luckiest man alive if you let her go there is NO way you can find anyone else. Speaking on behalf of all women, it's not going to happen - we had a meeting".
Visste du det här om Penny?
* När Penny var 12 år byggde hon om en traktormotor helt själv. Hon var även Junior Rodeo Champion. * Hon säger att hon är vegetarian men äter fisk och "the occasional steak".
* Penny tror på spöken, horoskop och vodoo men inte på helande kristaller.
* Hon är en hejare på spel och har visat upp oväntade färdigheter i bland annat Halo 3 och shack.
Den här säsongen började lite trevande, tycker jag, men långsamt och snyggt har fler och fler problem byggts upp på alla fronter och jag gillar den här stora, tredimensionella familjen så himla mycket. Visst levereras en del moralkakor, men karaktärerna utvecklas hela tiden och de känns så mänskliga med alla fel och finheter.
***SPOILERVARNING***
– Vad håller egentligen på att hända mellan Joel och Julia? Finaste paret som alltid har lyckats med den där kärleks-/karriärs-/barnbalansen lyckas bara inte längre. Julia får inget stöd hos Joel – men däremot hos skolpappan Ed – och Joel som alltid skötte hela familjens ruljans när Julia jobbade får inte samma service tillbaka, nu när det är hans tur. Nej, de är inne i en sådan sorglig spiral och den skildras så himla fint, tycker jag. Hopplösheten, ensamheten, tystnaderna. Och stackas fina lilla Victor, som spelas så fantastiskt trovärdigt av Xolo Mariduena, känner så för honom.
– Och vad håller på att hända mellan Amber och Ryan? Nej, den här relationen känns dömd från början. Ryan kommer aldrig kunna hantera Ambers behov av frihet och hennes framgångar på jobbet – vilken fin röst hon har, förresten! – och Amber kommer aldrig kunna titta åt ett annat håll när han tar tabletter – för det gör han väl ändå? – och döljer det för henne, eller gräver ner sig och gör allt för att slippa prata. Slåss, exempelvis. Ska kan hamna i fängelse nu? Var det värt det?
– Allt som kretsade kring valet var så känslosamt också. Kristinas comeback efter sjukdomen, även om hon nu aldrig blev borgmästare, speglades deppigt i hennes sjuka kompis inte lika lyckosamma förlopp. Och när den där mamman med den hörselskadade dottern kom fram på slutet – då satt jag och hulkade osnyggt i soffhörnet. Mycket svag för alla slags återupprättelser, tydligen.
– Är även mycket svag för Hanks relation till Max. Gulle, som kände att det enda som krävdes av en flickvän var att hon var i samma ålder och höll på Sharks. Men han måste ju förstås precis som alla andra teens själv få lära sig vad som är vad och hur kärlek ska hanteras. Det hade varit en intressant twist, om Max gick och blev kär.
Oj, vilken gråtfestfredag det blev! Grey's Anatomy följt av Parenthood gav en känslofylld eftermiddag. Men vi börjar med GA, vars säsong verkligen har tagit sig nu och oj, vad mycket som händer plötsligt.
***SPOILERVARNING!***
– Bailey, Bailey, Bailey. Har hon OCD alltså? Utlöst av det där misstaget med den trasiga handsken förra säsongen? Modigt av Ben att våga säga ifrån – det var ju knappast så att han "råkade" avslöja allt för just Derek – och modigt att sedan våga hålla fast vid att hon behöver hjälp. Så fin scen när Bailey blir så arg att hon välter stolen och sedan inte kan låta bli att ställa den till rätta igen. Vet dock inte riktigt hur OCD funkar, men eftersom jag har hjärnforskarproffs i familjen ska jag givetvis kolla upp det till nästa gång.
– Meredith och Cristina. Så sorgligt detta är. Jag minns knappt vad de bråkar om längre, de är bara på så olika platser just nu att avståndet verkar nästan omöjligt att ta sig över. Det behövs nog tyvärr att det händer något riktigt, något som skakar om allihop, för att de ska se varandra igen. Och visst är detta Cristinas sista säsong? Hur ska den sluta? Ska inte hon och Owen ändå leva lyckliga i alla sina dar?
– Cristina och Shane. Vad var det jag sa?! Ha! Alltså, han kommer bli sårad snart, var så säkra. Ändå: han har ju blivit lite av en powerkirurg senaste tiden, så det kanske inte är "som att ligga med en sälunge", som Cristina dräpande förutspådde innan hon föll för frestelsen.
– Richard. Förlåt, men tycker att den här story är så tråkig. Han är fin, Richard, men nu får han gärna piggna till och antingen börja jobba igen eller helt enkelt sluta.
– April och Jackson. Men snälla April, varför gifter du dig med någon som uppenbarligen inte tror att du har kommit över din senaste kärlek? Och varför gifter du dig alls när du uppenbarligen inte tror det själv?
– Calzona. Vilket triangeldrama! De måste nog båda bara släppa allt som hänt och titta framåt om det här någonsin ska kunna fungera igen. Och stackars Leah, som blir krossad gång på gång. Vilken märklig arbetsplats det är, Grey Sloan Memorial Hospital.
Gillade ni också Huset Fullt? Detta var en av de första TV-serierna jag såg och den är så härlig, mysig och fullproppad med kärlek. Det är 18 år sedan serien slutade sändas men tidigare i år spreds ett rykte på Internet att serien skulle göra comeback. Det visade sig bara vara ett aprilskämt men nu säger Candace Cameron Bure (D.J. Tanner) att vi kanske inte ska ge upp hoppet om en reunion ändå.
– That wonderful rumor went everywhere. It's been thought about for a long time. I keep saying, never say never. It did create great buzz so who knows?
Så här i Veronica Mars-filmtider är det väl inte omöjligt att Huset Fullt-fans också lyckas skramla ihop till en comeback? Jag håller tummarna!
Håller med dig Helena, det är svårt att veta vad man ska tycka om Coach egentligen. Han har inte riktigt övertygat mig än i alla fall. Scenen när han hämtade upp Cece var fantastiskt rolig men sedan urartade till att bara vara pinsamt för sedan sluta i hångel? Hm. Är Coach verkligen vad Cece behöver? Hon är värd något riktigt bra efter den här otrohetsaffären. Men kanske hinner Coach bli den rätta rebound-killen för Cece – för ryktet säger nämligen att han kommer att stanna resten av den här säsongen!
I övrigt är den här säsongen en riktig skrattfest, är så glad att den fortfarande håller måttet. Och det är härligt att vi äntligen får lära känna Winston och jag älskar att han är en katttokig knasboll.
Åh, fina Schmidt. Hur ska detta nu gå? När Schmidt inte happens längre, för Cece.
Men först:
– Älskade scenen när Coach kom för att hämta upp Cece och han började med tummen upp för hennes allmänna snygghet och sedan fortsatte med handens alla fingrar som något slags "Var är tummen?"-race, haha. Såna där pinsamhetsdetaljer är New Girl så väldigt bra på. Små tecken på osäkerhet – eller stora tecken, som de som följde under matchdejten.
– Och Winstons kärleksförsök med djurtokiga, okända tjejen. Roligt och awkward och väldigt charmigt i all sin knasighet.
– Men det mesta kretsade ju ändå kring Schmidt och hans ledsna hjärta som ville stoppa Cece och Coach till varje pris. Jag hejar ju förstås på Schmidt och tror nog att Cece får svårt att värja sig i slutändan, men hur ska vägen dit se ut? Och Elisabeth, är hon helt ute ur bilden nu? Hon kändes som en sådan bra och verklig motpol, och Coach är väl - inte riktigt det. Än. Gillar vi honom ens? Mja.
– Skönt också att Jess och Nick får vara Jess och Nick fortfarande, utan några problem eller stora gester. Par kan förstöra så mycket annars, när de blir par, att jag nästan hellre önskar krossade hjärtan just därför.
Okej, ännu en nyhet som inte direkt har med tv-serier att göra, men ett återkommande program som ses av typ 90 procent (well, nästan) av befolkningen kan vi väl få uppmärksamma ändå? Alltså: HURRA, Petra Mede blir årets julvärd! Yes! Äntligen! Fantastiskt, SVT! Heja heja!
Jag har sett fram emot avsnitt 5 av Ravenswood länge och jag blev både nöjd och besviken över det. Här är mina tankar om mittsäsongsfinalen.
***SPOILERVARNING!***
* Ravenswood är verkligen hårresande läskigt. Man hinner knappt återhämta sig från den ena läskiga scenen innan nästa dyker upp. Det läskigaste i det här avsnittet var – tro det eller ej – en liten söt flicka i röd kappa. Och flickan och Olivias pojkvän Dillon verkar typ jobba tillsammans åt djävulen. Den onda pojkvännen är ju ett vanligt inslag i PLL så det var inte så oväntat att Dillon inte hade rent mjöl i påsen.
* Och var tusan var Hanna? Jag hade verkligen hoppats att hon skulle komma till Ravenswood i det här avsnittet men istället fick vi bara se henne genom ett telefonsamtal med Caleb. Han lovade att komma hem till henne istället, förhoppningsvis dyker han (som utlovat) upp i PLL 4B den 7 januari.
* Nu är det bekräftat att Caleb och Miranda har en alldeles särskild roll i det här. Den gamla Miranda lovade den gamla Caleb att hon skulle älska honom i en evighet. Och sedan fick vi veta att de gifte sig med varandra och dog på sin bröllopsdag. När gänget hittar två skelettgubbar bakom en vägg får de veta att dessa två offrat sig själva för att de gamla Miranda och Caleb skulle kunna komma tillbaka och bryta förbannelsen. Det lutar åt att dessa två är samma M och C som de nutida. Kan Miranda komma tillbaka från de döda en andra gång? Innebär det här slutet för Hanna och Caleb?
* Jag vill verkligen få mer info om Mirandas läskiga morbror som har skumma saker för sig i varje avsnitt. Varför grävde han upp Mirandas grav?
* Visst hade Miranda en annan outfit på sig i det här avsnittet? Den där låtsasgarderoben var ett bra knep för att äntligen få henne byta ut den där gröna jackan.
O-M-freakin-G – det verkar som om Seth Cohen och Blair Waldorf har gått och förlovat sig i verkliga livet. Sakta ner nu, snälla, överklapprande hjärta – är detta verkligen sant? Jag spinner måhända iväg lite nu, men kan vi inte åtminstone få se en liten förlovningsvideo à la spinoff på O.C. och Gossip Girl –skulle det verkligen vara för mycket begärt?
Hurra, nu är det klart att Netflix ser till att det kommer en fjärde, och troligtvis sista (men vem vågar lova, den här serien har lagts ner och återuppstått flera gånger redan), säsong av den amerikanska varianten av danska Brottet, The Killing. Jag skäms lite över att berätta detta, men jag har inte sett den (troligtvis fantastiska) danska förlagan och för mig kan ingen längre ersätta (fast de ju var tvåa på bollen) Joel Kinnaman och Mireille Enos i huvudrollerna, så jag kommer nog aldrig göra det heller. Därför är jag förstås väldigt glad för den här nyheten. Tack Netflix!
Jag brukar verkligen avsky sådana där avsnitt som bara kretsar kring en enda sak, en enda person eller ett enda par, och som dessutom oftast kryddas med tillbakablickar för att förklara denna enda företeelse. Jag hatar förresten tillbakablickar i 99 fall av 100 (btw bara en av anledningarna till att jag inte älskar den här säsongen av HIMYM), de för ju aldrig någonsin handlingen framåt.
MEN med allt detta hat utspytt kan jag till min stora förvåning konstatera att jag verkligen gillade senaste avsnittet av Grey's Anatomy, som ju kretsade kring en enda sak (Callies rättegång), en enda person (Callie) och ett enda par (Calzona).
– Hela konflikten mellan Callie och Arizona fördjupades med nyheterna om att de försökt få barn, men att Arizonas graviditet slutade i missfall. Nu känns ju hela otrohetshistorien och nya förhållandet med Leah lite lättare att förstå, som en flykt från alltihop. Men att Arizona varit med Leah under den här perioden lär ju komma fram till Callie förr eller senare och jag har en känsla av att C inte är den förstående typen efter all otrohet hon råkat ut för tidigare.
– Rättegången var spännande och sorglig, men mest av allt ett stort sidospår som fick ta (onödigt?) mycket plats. Allt för att förklara och ge bakgrundsdjup till Calzonas kris. Men den var fint skildrad och en sån typisk GA-story att jag låter det passera.
– Callies pappa var tillbaka som stöd och tyckte att hon skulle kämpa mer för sitt äktenskap. Han avslöjade att han själv varit otrogen och jag minns inte riktigt vilka argument som skulle göra att det ändå på något sätt var okej?
– Hur som helst: nu längtar jag till nästa avsnitt som lär kretsa kring ganska mycket mer än en sak. Aprils kommande bröllop. Alex och Jo – och Alex pappa? Hans gästspel måste väl bli längre än så? Jackson och Stephanies relation. Cristina och Merediths bråk. Vad hände förresten mellan Cristina och Shane den där natten? Minns ni slutet av Halloween-avsnittet, när det hintades om en flirt dem emellan? Ett one night stand? Varför är det inte obekvämt och varför är inte Shane ett vrak av olycklig kärlek? Hoppas svar kommer i nästa avsnitt. Och Arizonas svar på Callies fråga – är det dags för henne att flytta hem igen?
Av mina superfredagsserier valde jag den här gången The Crazy Ones framför Grey's Anatomy och Parenthood. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det (charmiga karaktärer, roliga repliker, knasiga storylines, fungerande sidospår eller något slags hjärta), men jag har fallit pladask för TCO. Jag har ju skrivit tidigare att jag inte är så förtjust i Robin Williams, men här är hans tajming och faktiskt hans störighet klockren. Jag har också skrivit tidigare att jag verkligen gillar Sarah Michelle Gellar, men där känner jag däremot att de inte riktigt utnyttjar hennes fulla potential. Resten av gänget då? Andrew (Hamish Linklater) är TCOs alldeles ljuvliga Seth-typ, Zach (James Wolk) är TCOs Schmidt, eller Barney eller Vänner-Joey, och Lauren är något slags yngre variant av Ally McBeal-Elaine.
***SPOILERVARNING!***
– Misstänker att den ekonomiske partnern Gordon kommer dyka upp fler gånger som en tråkig, genomtänkt (men spelad av så himla rolige Brad Garrett) motpol till spontana och något vårdslösa Simon.
– Den där hoppsan hoppsan-kyssen som planterades tidigt – var det i första avsnittet? – mellan Andrew och Sydney. Vad var det egentligen? Anar vi en romans under ytan? Är Andrew olyckligt förälskad eller finns det någon djupare historia som ligger och tickar i bakgrunden?
– Jag vill ha mer info om vad som händer bakom pr-kulisserna. Jag förstår att de vill presentera själva arbetsplatsen nu i början och visa hur relationerna ser ut bakom lyckta reklamdörrar, men händer det något utanför arbetstid någonsin? Jag är ju nyförälskad, nu vill jag lära känna och bli kär! Jag gillar att de har gläntat lite på dörren till Sydneys kärleksförflutna – nu vill jag veta mer om de andra också.
Jaha, nu verkar det klart att gänget bakom How I Met Your Mother ska göra åtminstone ett pilotavsnitt av spinoffen How I Met Your Dad, som det har ryktats om ett tag i tv-världen. Det ska alltså handla om en kvinna den här gången, som ska berätta för sina framtida barn om hur hon träffade deras pappa. Ett nytt kompisgäng, en ny bar och en helt ny story, tydligen. Den nya serien ska inte introduceras i sista säsongen av HIMYM utan stå på helt egna ben, enligt skaparna av de två syskonserierna.
Så, vad tror vi? Piloten blir ett måste, förstås, men kan detta bli bra i längden? Ja, de har ju åtminstone en gång i tiden vetat hur man gör bra tv (fast de väl, liksom vi, är aningens trötta på Teds utdragna berättelse vid det här laget), så inget talar egentligen emot en ny tittarsuccé. Håller tummarna, trots allt!
Vad spännande att se vilka serier ni följer! Fortsätt svara på det här inlägget.
Jag har varit bortrest fredag till söndag och eftersom fredag är en riktig superseriedag för mig numera (Parenthood, Grey's Anatomy och Crazy Ones) har jag massor att ta igen. Men jag börjar med gårdagkvällen och näst sista avsnittet för den här säsongen av Bron.
Foto: Carolina Romare/Svt
Först: Tvdags.se har skivit bra här om den nya, kvinnliga, hysteriska hjältinnan och sätter spiken i huvudet på många tankar jag själv haft kring detta. Samtidigt – är det inte mer än lite befriande med helt oinsmickrande kvinnliga huvudroller, som skiter fullständigt i vad folk tycker om dem och kör sitt eget race oavsett vad som händer? Psykisk sjukdom eller inte? Och: är det inte så att det även har dykt upp en del manliga hjältar med psykiska problem den senaste tiden? Tänker på nya Sherlock till exempel. Vad tycker ni om detta?
***SPOILERVARNING!***
Foto: Carolina Romare/Svt
Oj, oj, oj – nu börjar det dra ihop sig på båda sidor av Öresundsbron.
Skönt att läskiga brorsan avslöjades och att vi kan sluta oroa oss för honom, men vem är hans kumpan? Är det någon med mer makt? Varför har de arbetat tillsammans? Hur dog syskonens föräldrar (vet vi det kanske, men jag har glömt? Är de ens döda, båda, eller lever typ mamman? Var är hon i så fall?) och hur var egentligen deras barndom? Det verkar ju som om samarbetspartnern är mer inne på att experiementera med mediciner, eller andra preparat, om det nu är hen som har suttit vid datorn och tryckt på knappen och injicerat vad det nu är hen har injicerat i offren som sedan hittats i tunnor fyllda med lut. Burr, minst sagt.
Jag tänker hålla fast vid min misstanke om (ex-)pojkvännens inblandning. Okej, han verkar ju väldigt oskyldig och ledsen, men kan det vara en slump att relationen tar slut precis just nu, när han – om han nu är inblandad – har fått all information han behöver av Saga och avslutningsplanen är i rullning?
Vad mer? Fint att stackars välmenande polisen Rasmus fick komma med en idé som gav något. Ska han dyka upp och rädda dagen i sista avsnittet också, tro?
1. Grey's Anatomy Jo, jag älskade Grey's Anatomy. Det är få serier som man har kunnat gråta så mycket till. Både karaktärerna och deras historier berör – i varje avsnitt. Men i slutet av säsong 5 blev det för mycket för mig och jag slutade titta mitt i ett avsnitt. Jag vet att jag har missat många viktiga scener men jag har aldrig kommit mig för att börja titta igen. Nu när jag snart har missat fem säsonger känns det för sent att börja titta igen. Eller vad säger ni?
2. Glee Första säsongen av Glee är så himla bra. Cover-låtar när de är som bäst, härliga karaktärer, bra storys! Men när de flesta av mina favoritkaraktärer tog studenten i slutet av säsong 3 försvann också mitt intresse. Glee är bara inte det samma utan Quinn och Santana och framför allt inte utan Finn! Jag har sett delar av säsong 4 och Corys minnesavsnitt i säsong 5 men tyvärr har de nya karaktärerna inte lyckats vinna över mig till att fortsätta titta. Dock är det Glee:s julskiva jag kommer sätta igång när det vankas julmys – hur bra är den inte?
3. Big Love
Till en början var det lite spännande att få en tjuvkik i hur det är att leva i polygami-förhållande. Men trots att det här är en fantastiskt välgjord serie fixade jag tillslut inte hela den här tre-kvinnor-samsas-om-samma-man-grejen (när ska vi få se en serie om en kvinna som är gift med tre män?). Kanske kommer jag dock ändå se klart den här serien någon gång eftersom jag är smått betsatt av briljanta Chloë Sevigny. Är det värt, Helena?
4. Cougar Town
Jag började titta på den här serien eftersom både Courteney Cox och Busy Phillips är duktiga skådisar. Men efter ungefär en säsong tröttnade jag på både karaktärerna och deras gigantiska vinglas. Det finns roligare komediserier att lägga tid på (Hej, New Girl och Modern Family). Dock verkar serien ha en hel del fans eftersom den snart har premiär för sin femte säsong.
I det här avsnittet av Ravenswood fick både Caleb och Miranda veta mer om sina släktingar. Caleb hittade en gammal man som är bror till den tidigare Caleb Rivers (hur många finns det?). Typiskt att vi inte fick veta vad som fanns i plåtlådan.
Mirandas morbor, begravningsentreprenören, blir bara mer och mer obehaglig. Varför förvarar han hårlockar från alla Ravenswoods döda invånare i små burkar i sitt hemliga kontor? Jag vill ha fler ledtrådar om vad han har för koppling till förbannelsen. Och vad är hans koppling till Lukes och Olivias mamma? Kan de ha varit ett par?
Miranda erkände att hon har känslor för Caleb och Olivia påpekade det uppenbara att Miranda faktiskt inte är särskilt tillgänglig. Jag är ju Team Haleb men jag kan ändå inte låta bli att känna medlidande för Miranda. Det var hjärtskärande fint när hon sedan mailade Hanna i Calebs namn. Detta lär ju vara en av anledningarna till att Hanna besöker Ravenswood i nästa avsnitt.
Det är kanske lite märkligt att man blir så blödig över spöken men åh, vad fint det var när Miranda äntligen fick träffa sin mamma. Tillsammans gick de genom en dörr mot ett vitt ljus. Ska bli spännande att se vart de tar vägen. Och om Caleb kan hitta Miranda där.
***SPOILERVARNING 2!***
Avsnitt 5 är det sista avsnittet vi får se i år och av promotrailern att döma kommer det bli något alldeles extra. Hur spännande är det inte att:
* tidigare Caleb och tidigare Miranda har något slags relation till varandra?
* Hanna kommer på besök. Kan hon rädda Caleb?
* Tvillingarna från PLL:s Halloween-avsnitt är tillbaka. Vad vill dem Hanna?
* Miranda har fått ett eget rum och verkar bo tillsammans med sin mamma.
Vi vill väldigt gärna veta vilka serier som ni läsare tittar på. Har du någon favoritserie som du vill läsa mer om? Eller vill du kanske tipsa oss om någon serie vi inte redan tittar på? Vilken serie har du tröttnat på? Kommentera gärna eller maila oss på [email protected]!
Jag fick ett sådant akut Ally McBeal-sug när jag skrev det här inlägget, så dagens tbt-ämne var självklart. Men varför finns det så få Ally-klipp på Youtube? Hur som helst: ett av mina mest älskade tv-par var Ally och Larry, så det är väl passande att minnas denna superserie via en av deras scener. Ja, och Stings!
Efter förra avsnittet ville Helena att HoD skulle ge oss något riktigt. Och jag tycker att avsnitt 6 bjöd på en del känslor som kändes mer äkta och som inte slätades över direkt utan som kanske faktiskt kommer tillåtas att få fortsätta kännas i fler avsnitt framöver.
***SPOILERVARNING!***
Och Helena, jag måste erkänna att jag nog har haft fel om Joel. I det här avsnittet växte han lite i mina ögon och det känns som att han kanske är här för att stanna, i alla fall i några avsnitt till. Förhoppningsvis tillräckligt länge för att ställa till det och skapa lite extra känslor när det är dags för Zoe att återförenas med Wade (jo, det kommer hända!).
Älskar att Lemonade har blivit sådan goda och riktiga vänner. Känns som att Wade verkligen har haft en positiv effekt på Lemon och hjälpt henne att utvecklas från Bell-medlem till karriärskvinna.
Jag saknade ju Annabeth i förra avsnittet och i det här avsnittet var hon verkligen tillbaka (hon hade tydligen varit på besök hos sin syster). Och AB var en av de karaktärerna som stod för äkta känslor i det här avsnittet. Hon gav Lavon ett ultimatum (även om hon inte ville erkänna det) och detta tror jag kommer innebär en stor vändning i deras förhållande. Antingen tillsammans nedför altargången eller skilda vägar.
Lilla kusinen Lynly är också en frisk fläkt i programmet. Härligt med självsäkra kvinnor som står på sig! Den där stackars George har inte mycket att sätta emot hennes kaxiga charm.
Och Zoe fick också sin beskärda del av äkta känslor som för en gångs skull inte handlade om killar. Istället träffade hon sin biologiska familj (som varit förvånansvärt frånvarande hittills) som visade att de inte vill ha något med Zoe att göra. Detta sårade Zoe djupt och det kommer inte vara det sista vi får se av den här sidoberättelsen. Jag tror dock att Zoe kan lyckas charma den här familjen på samma sätt som hon gjorde med de motvilliga invånarna i Bluebell när hon flyttade dit.
Här är en sneakpeak på nästa avsnitt som innehåller de spännande ingredieserna Zoade och en kidnappad Joel!
Här är en serie som – i rak motsats till HIMYM – är i sitt esse, på toppen av sin rolighetskurva, och jag ser ingen nedförsbacke någonstans i horisonten. Älskar, kanske inte helt otippat, New Girl mer än det mesta på tv just nu.
***SPOILERVARNING!***
Och jag gillade så mycket med avsnittet Menus: Jess kamp för det goda i livet, som hon gör så bra och så underhållande och så kärleksfullt. Nicks kamp för att bli en bättre människa, som han gör så bra och så underhållande. Schmidts gränslösa kampanj för att få stanna kvar i gänget. Att Cece fick dyka upp i en glimt och att den glimten blev minnesvärd tack vare hennes karaktäristiska mördande blick, och dräpande kommentarer, när hon tycker att någon inte är värd luften hen andas. Jag saknar Cece och hoppas få se mer av henne snart!
Coach tycks vara tillbaka för att stanna. Hur länge? Och kommer han få en ny chans av Cece? Det hade varit kul med (ännu ett) ett triangeldrama, kan jag känna. Men än så länge är han väl aningen … platt? Lite som Winston de första två säsongerna. Han behöver lite mer personlighet för att få mitt engagemang, men kanske är han bara med som bollplank för de andras skämt? En delivery guy, helt enkelt? Är i alla fall glad att Winston lyfts ur det tomma humorhålet – han är ju riktigt rolig nu för tiden.
Nej, Melodifestivalen är väl i ärlighetens namn ingen tv-serie. Men den sänds ju regelbundet under en ganska lång period så det här att Nour El-Refai (och Anders Jansson) ska programleda nästa år tycker jag är en relevant nyhet för den här bloggen. Hennes sommarprat är förresten ett av mina bästa NÅGONSIN, så nu tycker jag att vi tar och lyssnar på det en gång till här för att fira att vi kommer få se så mycket mer av Nour i vår.
Om det är någon serie som jag verkligen önskar att jag vore en sådan som har sett, så är det Girls. Jag vet att jag kommer älska Girls, jag vet att jag kommer att följa Girls och jag vet att Girls kommer att ge mitt tv-serieliv så mycket. Men jag ska bara först.
Jag vet inte, det är som om jag tror att det är lite jobbigt att sätta sig in i Girls, att den ska kräva något av mig. Hur som helst tänker jag att juluppehållet blir ett bra tillfälle.
Och den 13 januari börjar tredje säsongen på C More, så den som liksom jag är lite efter på det här området och vill hänga med i den svenska serietakten gör klokt i att göra precis som jag. Så kan vi ses och prata om det här under tiden, visst?
Har du missat Portkod 1321? I så fall har du en ny chans nu att se det hyllade tonårsdramat. Hela första säsongen ligger nämligen uppe på Svtplay fram till jul. Serien handlar om styvsyskonen Steph (Happy Jankell) och Agnes (Fanny Klefelt) som tvingas till vänskap när de blir lämnade ensamma av sina nykära föräldrar över sommaren. Jag tycker att serien speglar hur det är att vara tonåring på ett fint och verklighetstroget sätt med kärlek, vänskap och svek. Det var ju ett tag sedan jag själv var tonåring med det är ändå hög igenkänningsfaktor. Säsong 2 är under produktion så missa inte första säsongen!
Under hela första avsnittet kändes min Robin Williams-aversion som en gigantisk mur som jag aldrig skulle kunna komma över för att verkligen gilla The Crazy Ones. Det var inte förrän jag såg andra avsnittet som jag upptäckte att David E Kelley ligger bakom serien (slarvig research, minst sagt) och då föll en hel del på plats. Först och främst: Robin Williams lugnade sig något och hans kufighet blev mindre skådisens kufighet och mer karaktärens – och framför allt: dialogen, skämten, scenerna, personligheterna – allting doftade plötsligt Ally McBeal, David E Kelleys fantastiska, nyskapande advokatserie med Calista Flockhart i huvudrollen som gick på 90-talet.
SOM jag älskade Ally McBeal. Den var så välgjord och rolig och liknade inget annat jag tidigare hade sett på tv. Och trots att jag var 14 när den började sändas (kanske 15 när den kom till Sverige?) kändes plötsligt ordet "neurotisk" som något svåruppnåeligt och fint, eftersom det var så alla beskrev knasiga Ally. Som en neurotisk advokat i korta kjolar, med trassligt kärleksliv och en minst sagt intrigrik arbetsplats. Hon dansade i sängen i fina pyjamasar, hade en precis lika knasig terapeut och så hängde hela jobbgänget på den där mysiga baren när arbetsdagen var slut och alla sjöng och blev kära och hela hennes liv var så härligt komplicerat och stort.
Hur som helst: The Crazy Ones kan, efter fyra sedda avsnitt, inte mäta sig med allt det där nya som Ally bjöd på, helt enkelt eftersom så många serier är så välgjorda och snygga nu att det blivit standard. Då jämförde jag med Bevery Hills och Sunset Beach, typ. Men det är något med hela stämningen som gör att jag faktiskt tänker titta vidare. Och karaktärerna. Jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem.
Det är ju faktiskt fars dag. Så here we go, tv-papporna jag gillar mest är:
5. Joel Graham, Parenthood
Bara det att han inleder serien som hemmapappa. Det är ju inte den vanligaste fördelningen av föräldraledigheten där på andra sidan Atlanten (eller här heller, för den delen). Han skjutsar och stöttar och kommer ihåg alla skolutflykter och event. En adminpappa – det finns inte alltför många av den storten i tv-världen. Nu har han börjat jobba, men sätter ändå alltid (hittills!) familjen främst. Hur det ska gå framöver känns väl aningen skakigt, kanske …
4. Luke Danes, Gilmore Girls
Han är ju inte pappa till varken Rory eller Jess, men vilken fadersgestalt! Han släpper allt så fort barnen ropar och sätter alltid sina egna behov efter deras. När han sedan får vara pappa på riktigt är han förstås ännu mer självuppoffrande (på gränsen till olidligt så, ibland) och en sån där förälder som man vet alltid kommer ställa upp när det verkligen gäller. Och annars också.
3. Rufus Humphrey, Gossip Girl
Ensamstående Brooklyn-pappan som ser till att barnen får gå i privatskola på Upper East Side. Han hjälper dem förstå att pengar inte kan köpa kärlek eller status och att det är viktigt att stå upp för sig själv, oavsett vad som händer. Sedan är han en rätt störig karaktär, i mitt tycke, men jobbet som pappa har han skött snyggt. Åtminstone under barnens första tid i livet.
2. Chris Brinkley, Up All Night
Jag såg aldrig färdigt Up All Night, så det här är med reservation för att han eventuellt tappade på slutet, men Chris är pappan som tar över föräldraledigheten när hans fru inser att hon inte riktigt är gjord för det jobbet. Och återigen: bra att såna pappor får synas på tv numera. Att han dessutom är helt slutkörd stundtals och lider av sömnbrist, ångest över diverse bebisrelaterade problem och brist på närhet i relationen är ju alldeles fantastiskt skönt.
1. Sandy Cohen, O.C.
Världens bästa föräldrar levde förstås i världens bästa ungdomsserie. O.C. må kretsa kring kidsen men Sandy och Kirsten Cohen var godheten, tryggheten och vuxenvärlden, som gestaltas så himla trovärdigt genom dem. Sandy må vara nästan-otrogen under en period och han må ta fel pappabeslut då och då, men han är ändå alltid den lugna, trygga superföräldern som säger att allting ordnar sig – och ser till så att det faktiskt också gör det.
Är det bara jag som tycker att Ravenswood börjar bli riktigt, riktigt läskigt?
***SPOILERVARNING!***
Ja, jag erkänner att jag är ganska lättskrämd av mig men de sista minuterna i det tredje avsnittet av Ravenswood var värdiga vilken välgjord skräckfilm som helst. De fyra levande karaktärerna (och den döda) gjorde en egen variant av "anden i glaset" (alltid läskigt med seanser) och det blev direkt väldigt tydligt att det inte är några goda andar som vakar över den här staden.
Caleb hjälpte Miranda att utforska hennes förmågor som spöke. Intressant och spännande även om det verkar rätt obehagligt att vara fast mellan två de levandes och de dödas världar – i alla fall i Ravenswood.
I det här avsnittet blev vi också introducerade till Abby som är ett av förbannelsens tidigare offer. Hoppas det dyker upp fler offer framöver som kan ge oss ledtrådar till vad det här mysteriet egentligen är. Vem ligger bakom förbannelsen egentligen? Och vad har den för kopplingar till den där hemska översvämmningen som ödelade staden på 1800-talet? Vem kommer vilja besöka den riktiga staden Ravenswood i Indiana efter att ha sett den här serien?
Det är två avsnitt kvar av Ravenswood innan juluppehållet. Sedan återvänder serien tillsammans med PLL i januari. Hanna kommer dyka upp i avsnitt nummer 5 och hon är även inbokad i avsnitt nummer 10 – längtar!
Ett av de finaste, återkommande inslagen i Parenthood, som så ofta får symbolisera hela seriens själva kärna, är de stora, bullriga familjemiddagarna hemma hos Camille och Zeek. Och därför var det naturligtvis just där som det omvälvande avslöjandet om Camilles förestående spanientripp kom och skakade om hela familjeidyllen. Ska MAMMA göra något själv, UTAN pappa? Och ska pappa klara sig ENSAM en hel månad? Ja, den där resan är nog nyttig för alla inblandade.
De är så bra på att gestalta obekväma, inte helt avslappnade sociala situationer, Parenthood. Såna där "nejnejnej, säg inte sådär och inte nu"-samtal som ju sker då och då i riktiga livet. Fnissiga, stammande, generade. Som tystnaden när resan just hade annonserats. Eller Saras konfrontation av Hank, när hon bara inte visste var hon skulle börja, eller ens om, fast hon till slut bara måste.
Julia strosar nu farligt nära den där destruktivitetsgränsen som spännande seriekaraktärer gärna balanserar på. Ska hon gå över den, riska sitt trygga, fina Joel-liv? Är spänningen och uppmärksamheten från pappapolaren värt det? Hon verkar så ensam och vilse, och saknar väl det där målet, riktningen, som var så tydlig när hon satsade allt på karriären.
Och åh, Drew. Han är så himla fin och blir så oundvikligt spelad av coola collegetjejen. Så kul att få följa honom, tycker jag, till skillnad från Haddie som flyttade hemifrån och försvann. Han har ju vuxit upp under de här åren, gått från känslig, osäker pojke till nästan lika känslig och nästan lika osäker nästan-vuxen ung man.
Amber verkar däremot trygg i sig själv och trivs med det hon gör – lite för bra för Ryans smak? Undrar om det kommer bli något bröllop där, verkligen, eller om de kommer tappa varandra på vägen. Det känns inte helt hundra, han verkar inte särskilt stabil och frågan är väl om hon orkar bära honom upp ur allt det jobbiga.
Det verkade ju så lovande med Ashton Kutcher som exekutiv producent och Mischa Barton och Elle Macpherson i rollerna. Men den här serien som handlade om ett gäng unga modeller i NYC blev pannkaka direkt och lades ner redan efter andra avsnittet. Och jag håller med – det här var inte den bästa av serier. Men jag hade gärna velat se O.C.-favoriten Mischa få en ordentlig TV-comeback (som tur är har Mischa 10 filmer på gång de kommande två åren). Om du vill spana in serien är de fem inspelade avsnitten tillgängliga på TBL:s Youtube-kanal.
4. Dirty Sexy Money – 2007-2009 Nej, det var nog inte så lätt att få tittarna att behålla intresset för en serie som gick under det så oerhört fåniga namnet Dirty Sexy Money. Att familjen som serien kretsade kring (New Yorks rikaste) gick under det ännu fånigare efternamnet Darling gjorde inte saken bättre. Men jag tycker ändå att det här var en ganska underhållande serie med mycket drama och en del spännande skådisar och karaktärer (hej Samaire Armstrong). Serien fick totalt 23 avsnitt uppdelade på två säsonger.
3. Pushing Daisies – 2007-2009
Det var Helena som tipsade mig om den här underbara, färgstarka, surealistiska serien. Den handlar om pajbakaren (hur bra jobb?) Ned som har en förmåga att kunna återuppväcka döda, dock på bekostnad av någon annans liv. Älskar den smarta dialogen och härliga Anna Friel i rollen som Chuck. Serien fick totalt 22 avsnitt uppdelade på två säsonger.
2. Don't Trust the b---- in Apartment 23 – 2012-2013
Älskar den här komediserien av många anledningar. Framför allt är Krysten Ritter helt fantastisk i rollen som den galna bitchen Chloe. Och det är svårt att inte älska Dreama Walkers försiktiga och naiva karaktär June – eller det faktum att Dawson's Creek-stjärnan James Van Der Beek spelar (en mer självgod version av) sig själv. Serien lades ner mitt under den andra säsongen vilket gjorde att åtta inspelade avsnitt aldrig sändes på TV. Själv har jag inte heller sett dem men jag hoppas att den möjligheten kommer.
1. Pan Am – 2011 - 2012
Jag älskar serier som utspelar sig under en annan tidsera. Jag tycker att Pan Am hade många bra ingredienser – magiska Christina Ricci, vackra kläder och uniformer, svåra kärlekshistorier, fina miljöer, spänning och dramatik och snygga piloter. Vad mer behövs i en serie egentligen? Serien fick 14 avsnitt och lades ner efter första säsongen. Jag hoppas fortfarande på någon form av comeback – kanske en film hade varit något?
… för det händer nämligen INGENTING i det där himla programmet. För säkerhets skull slänger jag ändå in en sån här (men på riktigt, ni har INGET att oroa er för):
***SPOILERVARNING***
Är så innerligt TRÖTT på den där idén, att låta en hel säsong utspela sig under ett och samma event. Var är vi nu? Är vi framme vid bröllopsdagen snart? IRL-tiden går snabbare än serietiden i HIMYM och det känns bara inte värdigt. Jag fattar om manusförfattarna är trötta och omotiverade (jag har själv varit med om att göra sista numret av en tidning som vi visste skulle läggas ner och det kändes sorgligt och onödigt, men herregud, vi ryckte faktiskt upp oss och gjorde en riktigt fin produkt eftersom vi respekterade våra läsare), men de kan väl tänka en liten sekund på oss som faktiskt tittar och som tittat och tittat och i förlängningen betalat deras löner de senaste ÅTTA ÅREN?! Ta er samman, människor.
I senaste avsnittet fick vi i alla fall se en liten framåtblick på livet med the mother och det kanske kan lappa ihop det här seriemordoffret något? Några kommande intriger/kriser/konflikter som leder till happily ever after? Ja, något vad som helst som gör att vi faktiskt orkar. Kom igen nu, ge oss en morot! En känsla! Något att bry sig om. Dags för en intervention kanske?
Först - NEJ, Emilie, tror du att Joel är på väg bort? Inser att jag är lite ensam om att verkligen gilla honom (är oerhört svag för missanpassade, lite socialt klumpiga och helt ofysiska, men intellektuella New Yorkers och tänker att O.C.-Seth var en ung, LA-variant av den typen), men ställer han inte åtminstone till med tillräcklig oreda i alla kärlekstrådar i Zoes liv för att få några fler avsnitt?
***SPOILERVARNING!***
Spännande att även George fortfarande är med i den matchen förresten, i mitt huvud har det varit över länge mellan dem. Och Wade. Vi förstår ju att det är oundvikligt, men kanske kan han få bli lite småförälskad i någon annan (hallå, vad hände med Lemonade?!) innan stormen Zoade (inte alls lika bra parnamn!) drar in och förstör allt annat?
Och håller med om oron kring Lemon och Lavon (Lamon? Levon? Eh?), men inte skulle väl seriens absolut gulligaste och mest oförargliga par krossas av trashig otrohet? Dock att HoD skulle behöva lite mer… (om ni hörde alla floskler som snurrar genom mitt huvud nu i jakten efter rätt ord, men:) smaskiga intriger. Något som är lite mer på riktigt. Någon som faktiskt blir sårad och ledsen för något och inte bara pyttesmå låtsasproblem som inte drabbar någon annan än den som låtsas. Gilmore Girls var så bra på den där balansen, tycker jag, med småstadsevent och charmiga karaktärer och livsomvälvande kärlekshistorier och fullkomligt sönderkrossade hjärtan. Jag tror ni kan bättre, Hart of Dixie!
Det här var ju ett mysigt avsnitt – tror jag hade ett leende på läpparna precis hela tiden. Älskar att George gör det lite svårt för Zoe, att han visar sina känslor och inte låter henne komma undan med att hon har sårat honom. Och Wade har alltid med ett finger i spelet. Vilket härligt kvadrupeldrama det blev i det här avsnittet med Zoe och alla hennes tre killar. Ärligt talat trodde jag att detta skulle bli Joels sista avsnitt men med tanke på slutet så lär han bli kvar ett tag till.
Saknade Annabeth i det här avsnittet. Tycker alltid det känns lite oroväckande när Lavon spenderar tid ensam med Lemon. Och Lemon gjorde det tydligt att vi (tyvärr) inte lär få se så mycket mer av Rob Buckley.
Trots en ganska premiärfattig höst finns det faktiskt ett helt gäng nya serier som jag har lust att spana in. Några har inte början än och andra har jag bara inte hunnit med. Och om vi ska vara helt ärliga är väl oddsen rätt dåliga för att det ska bli av att jag ser alla. Så, om ni har sett någon av dem och kan rekommendera är jag evigt tacksam!
1. Us and Them
När Rory från Gilmore Girls är tillbaka sitter jag givetvis klistrad framför teven (datorn). När serien dessutom kretsar kring en komplicerad kärleksrelation och motparten är Jason Ritter (lite weird att mamma Lorelai från Gilmore Girls dejtat honom i Parenthood, men okej) finns inte minsta risk att jag missar detta. Premiärdatum är inte satt ännu och det verkar som att Fox tänker lägga ner Us and them efter bara sex avsnitt, men jag vill åtminstone se dem.
2. The Crazy Ones
Jag tycker väldigt mycket om Sarah Michelle Gellar och har oerhört svårt för Robin Williams (i komediroller, ska sägas, inte i typ Döda poeters sällskap), men tänker att ett plus och ett minus kan bli ett plus? Här spelar de två skådisarna far och dotter och jobbar på reklambyrå. Det kanske kan bli bra?
3. Trophy Wife
Den här titeln är ju så mördande dålig att jag tänkte undvika serien av bara den anledningen. Men är lite nyfiken på Malin Åkerman och Trophy Wife har faktiskt fått fler uppåttummar än nedåttummar av recensenterna, så kanske kan man bortse från namnet? Malin Åkerman spelar, dock, en ung troféfru som får problem med nya makens exfruar (men hej, Marcia Gay Harden är en av dem!) och det är det som är handlingen. Känner mig ändå rätt hoppfull.
4. Betrayal
De är gifta (men inte med varandra), har komplicerade familjeförhållanden och någon blir mördad. Det räcker väl så va? Ja och så dras en väldigt rörig kärlekssåpa igång också, om man ska tro recensenterna. Intrigälskaren i mig skrockar glatt.
5. About a Boy
Vi har (väl?) alla sett filmen med Hugh Grant och vi har (väl?!) alla läst boken av Nick Hornby. Nu blir historien om den vuxna men ack så barnslige mannen och den aningens missanpassade pojken tv-serie och den här moderna sagan är så himla fin att den troligtvis funkar i alla former. Dessutom dyker Minnie Driver upp som den välmenande, men felinformerade och gravt deprimerade, mamman och bara det är ju värt en titt.
Det har gått några avsnitt sedan jag skrev om Revenge senast och i avsnitt 6 hände det faktiskt en hel del spännande! Tycker att den här säsongen faktiskt bara blir bättre och bättre.
***SPOILERVARNING!***
De senaste avsnitten har Emily och Daniels förhållande varit lite skakigt och värre kommer det troligtvis att bli för i avsnitt 6 dök nämligen Daniels omtalade exflickvän Sara upp. Minns ni att jag funderade över Charlottes roll den här säsongen? Well, hon lär göra det till sitt uppdrag att få sin bror att förälska sig i Sara igen nu när hon inte längre gillar Emily. Men jag tvivlar på att detta kommer sätta stopp för det stundanden bröllopet. Emily har ju lyckats ta sig över större hinder än exflickvänner förut.
Det här avsnittet tog många nya spännande vändningar. Till att börja med vände sig Nolan mot Emily för första gången och stod på sig – han har tagit lite väl mycket skit från henne genom åren. Bråket ledde till att Emily gjorde ett stort avslöjande för Nolan och Jack – att Emily Thorne måste försvinna för gott efter bröllopet (varken Nolan eller Jack såg så nöjda ut över detta) och att Victoria kommer att åka fast för mordet på Emily! Detta innebär att skjutscenen i första avsnittet är en del av Emilys plan att fejka sin egen död. Jag älskar att vi får veta denna del av planen redan nu. Det kommer garanterat komma någon tvist på detta framöver men jag gillar att vi får bli delaktiga i planen. Kommer Victoria att hålla i pistolen? Och hur ska Emily få henne att göra det i så fall?
Margaux lyste med sin frånvaro i detta avsnitt. Kommer hon tillbaka och snärjer Jack framöver? Han kan ju behöva lite kärlek om Emily nu har bestämt sig för att leva med Aiden. Ser fram emot nästa avsnitt. Då dyker duktiga Ana Ortiz (minns ni Ugly Bettys syster?) upp och spelar en PR-kvinna som ska rädda familjen Graysons rykte. Spännande!
Det här med Halloween-avsnitt har jag alltid tyckt varit ganska tröttsamt. Karaktärer i knasiga kläder, "läskiga" storylines och krystade spökskämt. Men när Gossip Girl kom med sina maskeradbaler och glammade upp det hela på ett sånt härligt dekadent upper eastside-vis förändrade de spelplanen lite och nu tycker jag oftast att de där rollspelsavsnitten är ganska bra. Så även i år.
Igår kväll (ensam hemma, big mistake) såg jag Grey's Anatomys och det är nog mitt bästa i år, tror jag.
Emilie, vilket är ditt bästa Halloween-avsnitt den här säsongen?
***SPOILERVARNING!***
Grey's Anatomy har faktiskt shapat upp sig lite de senaste avsnitten, tycker jag. Jag gillade ju förrförra avsnittet och det här senaste var riktigt spännande, det med – inte bara på grund av halvblinda spökkvinnor och kindtuggande zombier.
– Schismen mellan Meredith och Cristina känns trovärdig och sorglig och det deppiga i Cs dumpande av cupcakesen innanför dörren hos Mer kändes i magen. Yang är verkligen ensam nu. Vilket leder till…
– … en flört med Dr Ross? OMG så spännande! En alldeles ny fling som kommer irritera livet ur Cristina, det är ju helt klart. Kan se framför mig en kärlekskrank Ross och en hoppflöst ointresserad Yang. Mycket underhållande, redan i tanken!
– Arizona och Leah känns också kul. Kan det bli något på riktigt? Vad ska Callie säga?
– Och äntligen kan Alex och Jo ta ett steg bort från hela pappa-debaklet. Så trött på den storyn. Släpp det och gå vidare, already!
– Vad mer? Kul att Baileys man kommer tillbaka – om han kommer tillbaka – eller ska det bli trubbel i distansparadiset där, tro? Trodde för en väldigt kort sekund att det var Dr Burke som stod i dörren. DET hade varit en spännande twist.
Ikväll sätter en ny säsong av Downton Abbey igång på SVT och jag tänkte att vi samtidigt kan introducera en ny kategori här på bloggen: "Prata om det". Så kan vi prata av oss här efteråt, om det känns lite jobbigt eller förvirrande eller outtalat, som det ju ofta gör efter ett avsnitt av DA. Ett öppet eftersnack alltså – hoppas ni är med! Ni som redan tjuvstartat säsongen får förstås också haka på. Men inga spoilers om kommande avsnitt i kommentarna, tack!
Vad den handlar om: NBCs nya miniserie Dracula är baserad på novellen om den klassiska vampyren. Serien utspelar sig i slutet av 1800-talet när Dracula anländer till London som den amerikanska entreprenören Alexander Grayson. Dracula spelas av (fantastiska) Jonathan Rhys Meyers. Tanken är att Dracula ska införa avancerad teknologi (bl.a elektricitet) i Londons societet samtidigt som han ska utöva hämnd på dem som förråde honom några hundra år tidigare. Det har spelats in 10 avsnitt av serien.
Se den om: du gillar Downton Abbey (samma producenter) och La belle époque med vackra gammaldags kläder, frisyrer och konversationer. I första avsnittet finns en helt magisk festscen i en otrolig miljö – hoppas det blir mer av den varan. Och om du gillar vampyrer är det här ju ett måste!
I mitten ser ni fantastiska Jessica De Gouw som spelar en reinkarnation av Draculas fru.
Se den inte om: du inte tål att se blod. Första avsnittet var inte så farligt men promon för resten av säsongen bjöd på en hel del obehagligheter. Tyvärr lite för blodigt för min smak så jag lär se serien i sällskap av vänner eller möjligtvis en bra kudde.
