TBT: "It's like this big unanswered question"
Jag glömde visst en alldeles fantastisk första kyss när jag gjorde den här listan. Så here we go, en fin liten scen med en fin liten Felicity. Gudars skymning vad jag älskade den här serien när den gick.
Ravenswood – S1E02
***SPOILERVARNING!***
Har suttit igenom andra avsnittet av Ravenswood och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Efter förra avsnittet skrev jag att jag skulle bli förvånad om gänget inte klarade sig oskadda från bilkraschen. Därför blev jag heller inte förvånad över hur fort de lyckades få hjälp på denna mörka, öde väg. Däremot blev jag faktiskt förvånad över att de dödade av Miranda redan i andra avsnittet. Andra!
Att hon sedan dyker upp som spöke känns väl inte helt oväntat i en stad där varannan invånare verkar vara på besök från andra sidan. Men jag känner mig ändå inte så förtjust över det här. Inte än i alla fall. Efter det här avsnittet funderar jag över:
* Ska Miranda ha på sig samma outfit i varje avsnitt nu?
* Varför dog bara en karaktär och inte fem i enlighet med förbannelsen? Kommer de dö en efter en nu istället för samtidigt?
* Varför var ingen särskilt ledsen över Mirandas död?
* Varför äter den läskiga morbron (fint uppdukad) lunch i obduktionsrummet? Och vad vet han om förbannelsen egentligen; “When you went to the hospital, how many bodies were you expecting?”
Köper inte riktigt den här storyn än så länge men jag lär ge det några avsnitt till.
/Emilie
Hart of Dixie – säsong 3, avsnitt 4
Helena hann före mig med att skriva om veckans avsnitt om Hart of Dixie men jag kunde inte hålla mig från att skriva några rader jag med.
***SPOILERVARNING!***
Håller helt med Helena om Rob Buckley! Så himla trevligt att han dök upp – hoppas att vi får se honom igen! Kanske var han dock bara med för att hjälpa till att tydligt markera att Lemon gått vidare från sin rätt så låga period (Meatball)?
Jag gillar när det händer saker i serier men ibland känns det som att HoD spelar över vissa historier lite väl snabbt – som i det här avsnittet med AB:s cancerscare. Och vad hände egentligen med George och kusinen Lynly och med hintarna vi fick om Lemonade?
Tycker också att det är lite tröttsamt att Wade har gått tillbaka till sitt gamla slampiga jag trots att jag förstår poängen med att han försöker komma över Zoe.
I övrigt älskade jag Zoes Cleopatra-kostym och den klassiska maskeradbalen som gör sig så bra i sådana här serier.
/Emilie
Hart of Dixie – säsong 3, avsnitt 4
***SPOILERVARNING!***
Åh, blev så glatt överraskad när charmige Robert Buckley dök upp i senaste Hart of Dixie som den väldigt trevlige outsidern Peter – jag är en av nog ganska få som förknippar honom med Lipstick Jungle i första hand, han är mest känd från One Tree Hill – men såg nu att han bara skulle gästspela i ett avsnitt. Nooo, Lemon och Bluebell och resten av oss kan behöva lite nytt, intressant blod. Kan det inte vara dags att sluta resa, Peter, och settle down med en Bluebell blonde? Äsch, Rachel Bilson stod som "guest starring" typ halva första säsongen av O.C. och det hindrade ju inte henne att ta över hela showen.
I övrigt: bra avsnitt! Det mesta puttrade på som vanligt utan några större katastrofer. Wade är Wade (dejtar otillgängliga kvinnor med muskelberg till män för att, som George till slut uttryckte det, han inte kan få den enda otillgängliga kvinna han verkligen vill ha), Zoe är Zoe (försöker få Joel att bli vän med hennes vänner, istället för, säg, hennes ex och lägger sig i allas liv rent allmänt) och Joel tar fler och fler steg in i (den manliga, förstås) bygemenskapen. Lite trött att slänga in ett "åh, typiskt män"-"vaaa, vad menar de? Ja se kvinnor!"-skämt på slutet, men den här serien är väl inte direkt känd för att kullkasta gamla bekväma könsstereotyper.
Undrar vad som händer framöver med Lavon och AnnaBeth. Ska de gifta sig? Ska hon bli gravid och föda 18 fotbollsspelare? Jag vet inte, jag. Tycker att de båda är tillräckligt intressanta för att få en lite mer komplicerad story – eller åtminstone något slags twist innan det är dags att gå nedför altargången.
/Helena
Emilie listar – Bäst klädda karaktärerna
5. Queen Mary, Reign
Dör finhetsdöden när jag ser Queen Mary. Kommer fortsätta titta på Reign enbart för hennes outfits. Hade gärna levt några dagar i en tid då man kunde bära vackra långklänningar till vardags.
4. Lady Sibyl Branson, Downton Abbey
Coola, modemodiga Lady Sybil! Älskar att hon vågade bryta mot klädkoderna och när hon gjorde entré i den där magiska turkosblå byxdressen är en av mina favoritserier i DA.
3. Blair Waldorf, Gossip Girl
Åh, Blair! Hennes fantastiska klädstil gjorde henne till en stilikon för tjejer över hela världen. Jag älskar mest hennes diadem, överkoordinerade outfits och det faktum att hon sällan bär byxor (det gör inte jag och Helena heller).
2. Zoe Hart, Hart of Dixie
Det bästa med Zoes moderna klädstil är att hon inte är rädd för att mixa mönster, material och färger och bäst av allt – att hon klär sig som om hon fortfarande vore på Manhattan trots att hon bor i en liten småstad på landet.
1. Spencer Hastings, PLL
Spencer är min favoritstilikon på TV just nu! Gillar att hon klär sig preppy utan att vara tråkig. Knästrumpor, söta koftor, kjolar och skjortor är den finaste höstuniformen enligt mig och Spencer.
Bron - säsong 2, avsnitt 6
Jag älskar Bron. Och jag älskar Saga Norén, i all sin fyrkantighet, så väldigt fint spelad av Sofia Helin. Och jag älskar, till min stora förvåning, även den här säsongen. Jag trodde att det skulle kännas krystat, att Saga och Martin skulle jobba ihop igen efter förra säsongens urladdning, men nej, det känns helt självklart faktiskt och inte det minsta manuspåklistrat.
***SPOILERVARNING!***
Angående senaste avsnittet måste jag först bara säga: jag visste det! Jag såg att barnflickan gav Martins son en speciell saft som inget av de andra barnen fick dricka och hade tänkte skriva om det förra veckan, men annat kom emellan, och – boom! Troligtvis led väl Sagas syster av samma åkomma, den där som gjorde att hon krävde uppmärksamhet och därför lät barnet vara sjukt och behövande. Undrar vem systern förgiftade den gången. Saga själv?
På tal om förgiftningar: alla dessa döda. Alla dessa anonyma personer som stryker med i varje avsnitt. För vad och för vem? Och så Claudio – vem mördade egentligen honom? Den här säsongens sidospår är för övrigt väldigt spännande och väl berättade, tycker jag, vart ska de leda? De flesta sidokaraktärer är överklasschabloner – kan det ha med något att göra?
För att inte göra samma misstag som förra veckan måste jag även lufta en misstanke: Lauras pappa. Han är skum. Det skulle inte förvåna mig det minsta om han ligger bakom alltihop. Det här att han "råkade" vara där och filma när den första båten åkte in i bron och att hans dotter sedan "råkade" arbeta ihop med en av medlemmarna i aktivistcellen. Minns var ni läste det först! Tror dock inte han visste att hans dotter skulle bli skjuten och det lär ju straffa sig, för den som gjorde det.
Spännande också att se hur Jens och Martins relation utvecklas i fängelset. Ska det leda till något slags förlåtelse eller ska Martin bara få sin egen efterlängtade hämnd? Eller kommer Jens till och med föra utredningen framåt? Kul bonusstory, det där. De är överlag väldigt bra på såna, gänget bakom Bron och jag ser fram emot fler i samma klass.
Och just det: Sagas relation. Så plågsamt, så ångestfyllt och ändå så kärleksfullt på något sätt. Han verkar verkligen, av någon anledning som känns väldigt svår att förstå, älska henne. Och att förvänta sig att någon annan, typ hans mamma, ska göra detsamma är nog lite mycket begärt. Men han förstår det och accepterar det dessutom. Sicken kille.
/Helena
Allt för Sverige
Allt för Sverige är ju mer realityteve än en TV-serie men jag gillar det här programmet så mycket att jag bara måste skriva några rader. Den tredje säsongen av den svenska versionen hade premiär på SVT1 förra söndagen och det verkar vara ett härligt gäng svenskamerikaner med även i år.
Det här är verkligen ett feelgood-program som heter duga! Eftersom jag har ett stort intresse av historia och släktforskning så är det kanske inte så konstigt att jag gillar det här konceptet men det finns ju så många andra härliga ingredienser inbakade i det här programmet. Jag gillar framför allt att det är lärorikt och det är så roligt att se Sverige genom amerikanernas ögon. Vackra svenska platser, historier och traditioner blandat med oerhört entusiastiska amerikaner kan ju inte gå fel. Någon mer som tittar?
Foto: SVT
/Emilie
Homeland – säsong 3, avsnitt 4
***SPOILERVARNING***
Alltså, verkligen ***SPOILERVARNING!***, läs INTE längre än hit om du inte sett senaste avsnittet!
För nu händer det grejer i Homeland. Mycket av det som känts tröttsamt de senaste avsnitten, med Carrie och mentalsjukhuset och Sauls plötsliga knivar i ryggen och skumma allianser och opålitliga familjemedlemmar var alltså planerat och alldeles fantastiskt utfört av Carrie för att lura till sig ett samarbete med de högsta hönsen bakom Langley-bomben. Wow! Vilken skön vändning! (Många, har jag sett, har hatat detta och känt sig lurade och ogillat de tre första avsnittens seghet, men jag älskar den här twisten. Herregud, manusförfattare som överhuvudtaget KAN lura en såpass luttrad tv-publik, det är väl imponerande om något?)
Det kändes faktiskt lite som en lättnad – eller lite, det kändes som en ganska stor lättnad faktiskt – att vi får gilla Saul igen och att Carrie inte är helt utfryst av alla sina vänner. MEN – vilka är egentligen med henne? Det här att hon försökte ta ut pengar, fast kontot var fruset, att hon ringde till teknikern som hon arbetat med tidigare (och som jag nu bara inte kan komma på namnet på, sorry), var allt verkligen bara ett spel för galleriet? Vad är på riktigt och vad var medveten strategi? Och vilka är med på hela det här spelet? Är Saul den enda som styr nu eller är fler på CIA inblandade? Hur mycket av det som hände på sjukhuset var på riktigt? När började planen rulla igång, hur länge har de hållit på?
Och: dejtar Dana en mördare? Kommer Jessica och Mike leva lyckliga i alla sina dar? Kommer Brody någonsin tillbaka?
Ja, jag kommer då i alla fall inte missa morgondagens avsnitt, det kommer jag inte.
/Helena
Ravenswood – pilotrecension
Vad den handlar om: Ravenswood är en spinoff-serie till succéserien PLL. Den handlar om fem unga främlingar vars vägar plötsligt möts eftersom de alla blir offer för en dödlig förbannelse som vilat över staden i flera generationer. Tillsammans måste de försöka lösa mysteriet och bryta förbannelsen innan det är för sent. PLL-karaktären Caleb Rivers (Tyler Blackburn) är en av huvudkaraktärerna.
Se den om: du gillar Pretty Little Liars. I så fall är den faktiskt ett måste. Jag hoppas att dem kommer väva ihop de båda serierna lite grann framöver. Om du tycker om mysterier och att lösa gåtor är det här också en kul serie att följa – förutsatt att just det här mysteriet håller hela vägen fram, vilket faktiskt känns lite osäkert.
Se den inte om: du inte gillar PLL. Och om du inte är ett fan av övernaturliga saker, döden, likkistor eller äckliga andar à la The Ring-flickan ska du också undvika den här serien.
***SPOILERVARNING!***
Redan under PLLs Halloweenspecial blir vi introducerade till Ravenswood – som jag skrev användes ungefär halva avsnittet till detta. Säkert mycket för att vi ska förstå varför Hannas pojkvän Caleb helt plötsligt flyttar till en annan stad. Jag har dock ändå lite svårt att förstå detta. När blev Hanna tjejen som frivilligt låter sin pojkvän stanna i en obehaglig stad och dessutom tillsammans med en annan tjej?
Jag tycker om Caleb men ställer mig också lite frågande till om hans karaktär är tillräckligt stark för att bära upp en helt egen spinnoff-serie? Samtidigt är jag glad att det inte blev någon av de fyra huvudkaraktärerna som fick flytta.
Hela serien bygger på ett mysterium som i grund och botten är en förbannelse som vilar över staden Ravenswood. Förbannelsen innebär kort och gott att varje gång en soldat återvänder hem oskadd dör fem tonåringar. Detta kändes inte jättespännande faktiskt. Kanske blir förbannelsen läskigare när vi får mer information? Håller tummarna! I piloten blev alla fem tonåringar sammankopplade med varandra och tre av dem lyckades redan lista ut hur förbannelsen hängde ihop. I slutet av avsnittet verkade alla fem dessutom redan bli offer för förbannelsen men detta känns lite tidigt? Jag skulle bli förvånad om gänget inte tog sig oskadda ur den här första attacken.
Jag är ganska lättskrämd av mig och tycker faktiskt att det här första avsnittet var rätt läskigt. Jag kommer kolla vidare eftersom serien innehåller följande bra ingredienser:
* En spökflicka täckt av lera.
* Ett underbart obehagligt gammalt spökhus.
* En Dracula-liknande morbror med begravningsfirma.
* Och repliker som "kom så tar vi bilder av våra gravstenar".
/Emilie
Glömda guldkorn: Party Down
Ny kategori här på bloggen: Glömda guldkorn. Här berättar vi om favoriter som av olika anledningar inte har fått så mycket uppmärksamhet som de förtjänar, som kanske bara unnades en fantastisk säsong eller som svensk teve slarvat bort runt 23.30 en tisdagkväll.
Party Down handlar om en cateringfirma och utspelar sig på olika event där firman står för mat och service. Flera i gänget bakom Veronica Mars har skrivit manus här också och det märks. Snabba dialoger, välskrivna karaktärer och lagom skruvade intriger. Och skådisarna! Några gamla favoriter från VM dyker upp även här, som Ken Marina, Ryan Hansen och till och med Kristen Bell i ett par avsnitt, men även härliga Lizzy Kaplan (Masters of sex, bl a), Adam Scott (Parks and Recreation), Jane Lynch (Glee) och Martin Starr (som bland annat har en roll i kommande Veronica Mars-filmen).
Party Down är smart, rolig och charmig och har ni missat den (har den ens gått i Sverige? Kan inte hitta någon info om det, men rätta mig gärna) bör ni verkligen ge den en chans. De två, ynka säsonger den fick glänsa, vill säga.
Även här har det snackats om en uppföljande film, eftersom serien fått något av en kultustatus sedan den slutade sändas, men än så länge finns det inga ordentliga planer att hänga upp hoppet på.
/Helena
Parenthood – säsong 5
Parenthood är puttrig, charmig vardagsdramatik à la feelgoodfilm i smidigt 40-minutersformat. Men det är ändå något särskilt med den, något som höjer nivån och gör att jag alltid, alltid ser den före Grey's Anatomy, som visas samma dag. Och jag tror att det där något är dialogen. Jag tänker att skådespelarna måste få precis lagom stort eget spelrum, för det är pratigt och realistiskt och trivsamt, utan att bli platt och banalt.
Och så är det förstås karaktärerna. Ibland är de charmiga och roliga, andra gånger så svinjobba att jag vill säga upp kontakten.
***SPOILERVARNING!***
– Som Zeek just nu. Han är världens bästa morfar som fattar precis vad Victor behöver för att lära sig läsa bättre och samtidigt världens tjurigaste make som inte fattar att han förlorar sin fru om han inte släpper in henne som jämställd beslutsfattare i deras äktenskap.
– Eller Joel, som inte klarar att stå upp för sig själv och sitt företag för att han är lite rädd för (eller tänd på?) den krävande arkitekten som han arbetar tillsammans med. Och han klarar inte av att förklara sitt beteende för Julia, eller ens för sig själv. Han som brukar vara den fina, förstående, tålmodiga mannen och pappan som aldrig tar fel beslut.
– Och Amber som kan vara så stark och modig och trygg, och samtidigt så envis och osäker. Varför pratar inte hon och Ryan om sådant som hans döda pappa, hans elaka styvpappa, hans osynliga mamma? Det blir ju lite enklare att stå upp för något om man tror på det själv.
– Ray har samtidigt blivit som en extra pappa/vuxen kompis till Max. Älskar den storyn! De är ju lite samma lika, de två. Lite fyrkantiga och inte särskilt intresserade av andra människor. Och så får Max vara bäst på något, för en gångs skull.
Överlag gillar jag den här säsongen riktigt mycket. Och vill gärna se mer av Drews collegeliv, Jasmine, Christinas kampanj och problemen mellan Zeek och Camille. Och förstås, Ambers och Ryans bröllop, det måste ju bli alldeles fantastiskt!
/Helena
PLL – Halloween Special
Efter ett uppehåll på två månader var det igår äntligen dags för Pretty Little Liars årliga Halloween-special. Efter förra årets fantastiska avsnitt på spöktåget var förväntningarna höga och trots att halva avsnittet ägnades åt att presentera spinoffen Ravenswood så blev jag inte besviken.
***SPOILERVARNING!***
Under det här avsnittet fick vi många viktiga svar men även en hel del frågor (som vanligt). Det börjar med en obehaglig kyrkogårdsfest med tjejerna iklädda magiska kostymer i Titanic-anda. Ezra ringer Aria och säger att hon ska ta det försiktigt och och i nästa utzoomning ser vi att han är på kyrkogården iklädd den där äckliga soldatuniformen med gasmask. Ja, det är samma uniform som hängde i A:s högkvarter i förra avsnittet. Några minuter senare dyker det dock upp en annan kille i samma uniform (klassiskt PLL-trick) och han visar sig vara en av karaktärerna i Ravenswood.
Den klassiska PLL-jakten då tjejerna jagar Ali och A jagar tjejerna rullar igång när Red Coat dyker upp. Ganska snart följer tjejerna efter henne in i en sitta-på-nålar-läskig underjordisk labyrint där de självklart tappar bort varandra direkt. Efter 3,5 säsong borde tjejerna väl ha lärt sig att 1) inte ta sig in i läskiga utrymmen och 2) hålla ihop? Well, labyrinten leder till världens läskigaste gamla hus och när Hanna blir inlåst där får vi se både Alison och gasmaskmannen. (Den här synen får jag dock inte riktigt ihop med resten av avsnittet). Spencer stöter också på gasmaskmannen (A? Ezra?) i ett turbulent bråk som slutar med att båda blir skadade. Trots att han får chansen låter han dock bli att döda henne.
En av avsnittets mest mystiska scener är den när Ms. Grunwald sedan säjer till tjejerna att "one of you has been touched by the one Alison fears the most".
När tjejerna tillslut lyckas ta sig ut ur huset har deras bil fått punktering och de räddas sedan av Ezra som dyker upp i en egen bil – vilket sammanträffande. När de blir avsläppta ser dem Red Coat igen och jagar henne genom en skog (!). Så många gånger som vi har sett den där ryggtavlan kan man ju inte bli annat än glad när hon äntligen vänder sig om. Och ja, det är Alison, livs levande! Inte så chockerande då vi fått flera hintar om att Ali lever i tidigare avsnitt. Hon säger att det inte är säkert för henne att vara i Rosewood och frågar om Hanna minns vad hon sa till henne på sjukhuset (minns ni scenen i säsong 1?). Sedan dyker Ezra (som gått från mysig till obehaglig på två röda) upp med Arias telefon i ena handen och andra handen gömd i jackfickan och sedan är Ali borta.
Så vad betyder det här? Efter alla avsnitt har jag lärt mig att allt hänger ihop i Rosewood men också att ingenting är enkelt. Efter det här avsnittet tror jag att Ali verkligen lever (trots att det har spekulerats om en ond tvilling). Och att manusförfattarna vill få oss att tro att Ezra är A. Men är han verkligen det? Ja, han befann sig i A:s högkvarter och det var där han hittade gasmaskuniformen. Och ja, han gömde handen i fickan – samma hand som gasmaskmannen blev skadad i under fighten med Spencer. Men samtidigt har jag svårt att tro att vi skulle få reda på vem A är så här enkelt och dessutom i mitten av säsongen. Är Ezra kanske en del av the A-team som Toby varit förut? Eller är Ezra kanske ute på en egen jakt efter A för att skydda Aria? Hur som helst längtar jag till den rafflande fortsättningen – vilket dröjer ända till januari!
Jag har medvetet utelämnat delarna om Ravenswood – om detta kommer ett eget inlägg.
/Emilie
Legen – wait for it…
Nej, vet du Barney, jag orkar snart inte vänta på det längre.
Detta blir stora How I Met Your Mother-dagen här på bloggen, men det kan inte hjälpas.
Vad är det ens vi väntar på? Mamman? Är det bara jag som inte kunde bry mig mindre? Ted har blivit så ointressant att klockorna stannar när han visas i bild (och jag som var lite förälskad i den mannen i första säsongen – yack!) och hans långdragna, deppiga – men ack så gentlemannamässiga, herregud – tro på att Robin är the one. Väx upp någon gång, Ted! Stå för något någon gång, Ted! Sluta vara så mördande tråkig, Ted!
Sorry, Ted, du är ju fin i all din förutsägbarhet, men kan du bara bli lycklig snart så att vi andra slipper lida?
***SPOILERVARNING!***
För att svara på din fråga, Emilie: ja, jag måste ju också titta färdigt. Men jag vill inte. Jag kan inte ens förmå mig att se det senaste avsnittet. Inte ens Robyn och Barney gör mig nyfiken, det måste väl ändå, efter säkert oändligt många turer, sluta med att de lever lyckliga i alla sina dar? Men skämten som leder fram till "I do" är bara inte roliga längre.
Problemet med att göra en hel säsong som bara bygger på tillbakablickar är att det känns som att historien står stilla, hur nyfiken man som tittare än är på vad som har hänt. Jag vill vidare nu, jag vill se vad som händer efter bröllopet, men dit kommer vi väl aldrig nå. Kanske kan man hoppa över några avsnitt och bara se de tre sista? For old times sake?
/Helena
HIMYM - Säsong 9
Okej, vi måste snacka lite om sista säsongen av How I Met Your Mother. Som Helena skrev tidigare så går serien verkligen på knäna just nu.
***SPOILERVARNING!***
När jag såg första avsnittet som börjar med rubriken "55 timmar till bröllopet" tänkte jag att "kul, ska vi äntligen få se Barneys och Robins bröllop?". Svar nej. Precis som vanligt drar HIMYM ut på saker i hundra avsnitt. När avsnitt sex börjar med rubriken "45 timmar till bröllopet" tänker jag:
1. Hallå, ska hela säsongen utspela sig under Barney och Robins bröllop?! Var detta det roligaste ni kunde komma på? Jag hoppas att det väntar ett värdigt slut någonstans framöver.
2. Ska Marshall spendera 24 avsnitt i en bil?
3. Vi har sett mamman nu. Det är henne vi har väntat på. Ge oss mer av mamman! Nu!
4. Efter att ha väntat på mamman i åtta säsonger måste jag se klart den här för att känna att det inte är helt bortkastad tid – snälla ge mig en anledning att se avsnitten som leder fram till finalen!
Vad tycker ni? Ska ni titta klart? /Emilie
Helena listar: De bästa första kyssarna
5. Joey och Pacey. Ett av de härligaste, motvilligaste paren i tv-historien. Dawson's Creek blev aldrig mer detsamma efter detta. På ett bra sätt. Men var den här kyssen den allra första? Jag minns det som att Joey kysste honom först? Den här scenen är i alla fall så himla typisk DC och så himla fin.
4. Veronica och Logan. Alltså, den här kyssen. Den allra första, helt otippade, chockartade kyssen. Jag ser så mycket fram emot filmen om Veronica Mars att det inte är riktigt sunt och det är till stor del för att se hur det går för Veronica och Logan. Måste nog se om serien också, faktiskt.
3. Summer och Seth. Så efterlängtad, så romantisk. Seth berättar om dikten "I wish I was a mermaid", som Summer läste högt någon gång på lågstadiet och som Seth memorerat ord för ord. Och Summer faller, för första gången och äntligen.
2. Miranda och Steve. Mitt bästa SATC-ögonblick utan någon som helst konkurrens. Älskar detta. Och nej, det är ju egentligen inte deras allra första kyss, men deras allra första som betyder att de vill leva tillsammans resten av livet. Det räknas.
1. Rory och Jess. Den här scenen. Den här fina, oväntade, romantiska, ångestfyllda, omöjliga, oundvikliga, fantastiska scenen. Älskar Rory och Jess och kan inte acceptera slutet på Gilmore Girls riktigt, på grund av dem. Visst måste de ha hittat varandra där ute någonstans, under Obamas tour runt landet?
Reign - Pilotrecension
Vad den handlar om: Reign är ett kostymdrama som utspelar sig 1557 i Frankrike. Den handlar om Mary, drottning av Skottland (Adelaide Kane) som åker till Frankrike för att gifta sig med prins Francis (Toby Regbo).
Se den om: Du saknar Gossip Girl. Drottning Mary har fler "minions" än Blair Waldorf och snyggare diadem också för den delen. Intrigerna i Reign är dessutom GG-värdiga och innehåller allt från triangeldramor, sex och svartsjuka till halshuggningar, spöken och mörka makter.
Se den inte om: Du inte klarar av att höra "a king never answer to his wife" och andra ojämställda och nedlåtande kommentarer (och handlingar) mot kvinnor. Och om du är ute efter en korrekt återgivning av drottning Marys liv så är det här nog inte rätt serie för dig.
***SPOILERVARNING!***
Redan i de (rätt så) blodiga inledningsscenerna får vi veta att det här planerade äktenskapet mellan Mary och Francis inte kommer bli någon dans på rosor direkt. Det är många som verkar vilja sätta stopp för giftemålet – vill de ens själva gifta sig? Jag sa ju att jag förväntade mig mystik, dramatik och intriger och där blev jag inte besviken. Det första avsnittet bjöd på inte mindre än fem triangeldramor, en avrättning, en mystisk skog, ett spöke, en siare, en ond drottning, m.m. Phu!
Det som stör mig med den här serien är att den på ett övertydligt sätt förklarar för tittarna hur allt hänger ihop genom överflödiga tillbakablickar och viskande röster. Jag vill få chansen att lista ut vilka olika scener som hänger ihop på egen hand istället för att bli dumförklarad av manusförfattarna på det viset.
Första avsnittet kändes en aning fånigt men jag kommer ändå ge den några avsnitt till. Mest för att se vad Mary och hennes hovdamer har på sig (hej underbara flätor, hårband och klänningar) och lyssna på härlig musik av The Lumineers och Mumford & Sons. Och för att Adelaide Kane kan bli nästa Leighton Meester.
Grey's Anatomy – säsong 10, avsnitt 5
Grey's Anatomy har gått lite på tomgång de fyra första avsnitten av den här säsongen. De som är kära är kära, de som är olyckliga är olyckliga och de som är nyblivna föräldrar är nyblivna föräldrar. Inte mycket mer än så.
***SPOILERVARNING!***
Och även om det känns befriande att de sistnämnda – de nyblivna föräldrarna – faktiskt får vara ganska mycket som nyblivna föräldrar är mest: oändligt trötta, griniga, ångestfyllda för att den lilla avkomman inte får tillräckligt mycket fokus, ångestfyllda för att den minsta avkommans syskon inte får tillräckligt mycket fokus och ja, allmänt otillräckliga hela tiden, både hemma och på jobbet, så har det liksom inte gett serien särskilt mycket … gnista.
(Det där med nyblivna föräldrar som får vara nyblivna föräldrar ska jag nog ägna ett eget inlägg, för det finns faktiskt fler såna i serievärlden just nu. Skön omväxling från alla rosenskimrande problemfria skildringar där barnet föds och sedan försvinner.)
Hur som helst. Avsnitt fem levererade verkligen, tycker jag. Det var längesedan Grey's lyckades vara som Grey's borde vara mest: känslosamt och roligt, sorgligt och dråpligt, i en lagom balans.
Dessutom:
– Edwards och Avery börjar kännas mer som ett riktigt par och mindre som ett kärlekslöst substitut tills Avery och Kepner hittar tillbaka till varandra igen. Och framför allt börjar Edwards bli en sevärd karaktär i sig själv, någon att tycka om och heja på när Avery och Kepner (för det är väl oundvikligt?) hittar tillbaka till varandra igen. Om dessutom mamma Avery då står på Edwards sida kan den här säsongens trevligaste kärlekstriangel bli riktigt spännande.
– Meredith var lite mer sig själv i det här avsnittet. Hon var inte bara trötta, men trivsamma, endimensionella mamman Meredith, som hon varit ett bra tag nu. Hon blev förbannad på Cristina och hon blev förbannad på Derek och hon verkar inte så nöjd och trivsam, trots allt. Skönt!
– Vi slapp ältandet mellan Cristina och Owen. Alltså, jag älskar dem båda, men herregud – ni älskar varandra och kan inte leva utan varandra, kan ni inte bara acceptera det någon gång? Eller: släpp det! Den tråkigaste och mest långdragna relationsskildringen på lääänge. Håller tummarna hårt för Owens intressanta icke-flickvän som bakar bananbröd och verkar allmänt härlig.
– Överlag: inte så många låtsasproblem mellan alla dessa "oh, vi vill ju ha varandra, men vi kan bara inte av någon väldigt liten men ack så svår anledning"-par som befolkar Grey's just nu. Det där har varit seriens starka sida tidigare – jag menar, Meredith och Derek back in the days, Yang och Burke, Alex och Lizzie! – så jag förstår att det är lätt att bara spinna vidare på temat, men jag brinner nog för lite för det här gänget just nu för att ens bry mig. Ge mig hellre något riktigt att gråta för än en massa ointressanta låtsaskonflikter. Och ge mig framför allt en anledning att se alla avsnitt som leder fram till de omtumlande säsongsfinalerna.
/Helena
Oh, freelancing´s not a profession, dear
Och apropå Revenge så myntade Conrad Grayson ett ganska oförglömligt citat om frilansare i förra avsnittet:
“Oh, freelancing’s not a profession, dear. It’s a hobby one has between bartending shifts.”
Vad säger du om det, Helena? /Emilie
Masters of Sex: Intro
På tal om Masters of Sex: hur snyggt är det här introt?!
Revenge – Säsong 3
***SPOILERVARNING***
Tredje säsongen av Revenge börjar traditionsenligt med en ”framtidsblick” där vi får se en ryslig scen som kommer att hända i framtiden. Trots att Revenge har använt det här knepet förut så gillar jag faktiskt det. Det är ju ett bra knep att få tittarna att följa säsongen eftersom vi sällan får veta hur just den här scenen slutar förrän om minst 10 avsnitt. Spänningen ökar för varje avsnitt och jag försöker hela tiden räkna ut hur vägen ska leda till just den där scenen men Emily ligger hela tiden ett steg före. Och nej, jag tror inte att manusförfattarna kommer döda av sin huvudkaraktär men det intressanta här är ju – vem sköt henne?
Emily Thorne är en riktigt bra karaktär. Hon är en stark och oerhört intelligent kvinna och det är inte särskilt ofta som den här typen av karaktär faktiskt är kvinna. Ibland känns det dock nästan lite obehagligt att man kan hejar på och får sådana sympatier för en person som är så mordisk och manipulerande som Emily.
Jag tycker dock att Emily börjar förändras lite och blir mer och mer mänsklig. Tidigare har hon nästan kört på som en känslokall maskin men i de första avsnitten av den här säsongen får vi se henne att för första gången förbarma sig över ett av sina hämndoffer – pastor Paul. Han kommer säkerligen få betala på något sätt men jag tror att han kommer att få förlåtelse i gengäld. Och det är tur att Emily förändras för en karaktär som inte utvecklas kan bli lite tröttsam i längden.
Den här säsongen funderar jag över:
* Är Patrick verkligen den riktiga Patrick – och vad är hans grej i så fall?
* Vad har Margaux (älskar Karine Vanasse) för agenda egentligen?
* Vilken roll kommer Charlotte få i den här säsongen nu när Declan är borta. Ny kärlekshistoria? Nytt vendetta mot pappa Conrad?
* Kommer Emily gifta sig med Daniel tillslut? Jag har fortfarande inte lyckats lista ut vad hennes riktiga motiv bakom det där äktenskapet egentligen är.
* Kan vi lita på Aiden? Och vad har Emily egentligen för känslor för honom?
* Vad kommer hända med Jack? Hans (skäliga) bitterhet borde innebära någon form av konsekvenser för den här säsongen.
* Vem kommer dö (för någon dör alltid i Revenge)?
Har premiär på TV3 i början av 2014.
Foto: ABC
/Emilie
Downton Abbey – julspecial säsong 3
Ja, jag förstår att nio av tio av er andra redan har gått igenom det här en gång och att ni är färdiga med den terapin nu när nästa säsong har börjat, MEN jag såg Downton Abbeys senaste julspecial igår kväll och känner att jag måste prata lite om det. Så ber om ursäkt om jag river upp gamla sår som just läkt.
***SPOILERVARNING***
Det är ju även så att de flesta av er faktiskt vet vad som händer i nästa avsnitt, så ni kan väl bara ha överseende om jag drar slutsatser som sedan inte stämmer? Om jag är naiv i min okunskap? Okej? Hoppas, hoppas att det är så.
Så: Matthew??! Jag satt och njöt och njöt av ett sådant himla härligt avsnitt, med några nya spännande intriger och vändningar, en festlig marknad, rätt mycket kärlek och små hintar om framtiden och sa något i stil med "åååh, vilket mysigt avsnitt!" när plötsligt – PANG! – en bil körde in i en annan och en nybliven pappa låg och blödde i gräset och … dog? Har lite svårt att acceptera detta, känner jag. Matthew? Efter Sybil? Är det ens tillåtet att döda av två huvudkaraktärer under loppet av en enda ynka säsong? Hur går vi vidare efter detta?
Jag visste att något skulle hända, efter alla "men alltså du MÅSTE se julspecialen" och "du vet ingenting om den här säsongen förrän att du har sett julspecialen" och "jag vet inte om jag vill titta på nästa säsong – ja, efter julspecialen alltså". Och när det började droppas repliker om Matthews fantastiskhet, om hur mycket alla älskade honom och hur viktig han varit för Downton och dess framtid, och han själv gav Mary ett sådant tårdrypande och storslaget avsked fast han bara skulle åka hem och hämta resten av familjen, ja då anade jag att något var på gång. Ändå, inte riktigt förberedd.
Vad säger ni, är det värt att titta vidare? UTAN att avslöja något om vad som händer, alltså. Emilie?
/Helena
Ny serie – Ravenswood
En av mina favoritserier just nu är Pretty Little Liars (PLL) så gissa om jag blev glad när jag fick höra om den nya spinoff-serien Ravenswood. Serien utspelar sig i staden Ravenswood som inte ligger långt ifrån PLL-staden Rosewood. Liksom PLL är den nya serien också en mystery-thriller så jag räknar med att den är pirrigt obehaglig.
Serien handlar om fem unga främlingar vars vägar plötsligt möts eftersom de alla blir offer för en dödlig förbannelse som vilat över staden i flera generationer. Tillsammans måste de försöka lösa mysteriet och bryta förbannelsen innan det är för sent. PLL-karaktären Caleb Rivers (Tyler Blackburn) är en av huvudkaraktärerna.
Serien har premiär på ABC Family den 22 oktober direkt efter PLLs Halloweenspecial. Återkommer med en recension när jag har sett piloten.
/Emilie
Ny serie: Masters of sex
Jag har hunnit se två avsnitt av den här splitternya amerikanska 60-talsserien som någon beskrev som "Mad Men with benefits" och ja, Masters of sex är snygg och retrochic med höga kjolar och sunkiga ideal. Men den är också modern och rolig och välskriven och innehåller massor av sex. Massor av kvinnor som njuter – eller i många fall, aldrig njuter – av sex. Det är vackra bilder och ett alldeles fantastiskt mode, tjusiga människor och spännande intriger. Det är lovande, helt enkelt.
Handlingen bygger på en sann historia, boken med samma namn, som handlar om Bill Masters (spelad av Michael Sheen) – gynekologen och fertilitetsexperten som bestämmer sig för att forska om sex med hjälp av sin assistent Virginia Johnson (de två blir så småningom superkändisar med sin revolutionerande forskning). Bill startar en studie som ligger aaaningens på gränsen till vad ett sjukhus på 60-talet kan acceptera, där han tar pulsen (bokstavligt talat) och kollar en massa andra värden på människor som hänger sig åt sex – själva eller tillsammans med någon annan. I inledningsscenen smyger Bill bakom kulisserna, eller bakom ett hål i en vägg, på en bordell där han tar tid på männens orgasmer. Ja, ni hör – det han sysslar med är lite på gränsen, minst sagt.
Att doktorn själv, fertilitetsproffset, har problem med att göra sin egen fru gravid ger en extra dimension åt hela historien.
Men den här seriens behållning är Bill Masters nyanställda assistent, Virginia (spelas av alldeles fantastiska Lizzy Caplan). Bill är en erkänt skicklig läkare, men han är kanske inte den smidigaste mannen i kontakt med sina försökskaniner, men det är hon. Och hon charmar inte bara brallorna av dem, utan av oss som tittar också. Hon är så övertygande att allt som händer känns nästan naturligt, mitt i all surrealism. Framför allt bryr jag mig så mycket om hur det ska gå för henne att jag vill se nästa avsnitt bara av den anledningen.
/Helena
Emilie listar – De sorgligaste dödsfallen
Både jag och Helena älskar listor och därför inför vi nu ett nytt inslag här i bloggen – Vi listar! Jag börjar med att lista de TV-dödsfall som har berört mig mest.
***SPOILERVARNING***
1. Marissa Cooper, The O.C.
På första plats hamnar Marissas tragiska bortgång i den dramatiska bilolyckan i säsongsavslutningen av tredje säsongen av The O.C. Framför allt eftersom Marissa var den första TV-vännen som jag förlorade. TV-karaktärer dör ju ofta unga och Marissa hade levt ett (alldeles för) tufft liv så att det skulle sluta så var ju kanske inte så oväntat men ändå så väldigt sorgligt. Jag älskade Ryan och Marissas kärlekshistoria från första stund och tycker det var fint att det var just Ryan som var med henne på slutet. Har fortfarande svårt att lyssna på "Hallelujah" utan att få tårar i ögonen.
2. Lady Sybil, Downton Abbey.
Fina, fina Lady Sybil! Min favoritkaraktär i Downton Abbey dog så plötsligt. Att dö ung när man precis har blivit både fru och mamma är oerhört sorgligt. Den scenen är en av de sorgligaste jag har sett, kunde inte sluta gråta. Hade gärna velat se hennes karaktär fortsätta utvecklas och saknar henne fortfarande i serien.
3. Finn Hudson, Glee.
Det här är sorg i dubbel bemärkelse. När den unga skådespelaren Cory Monteith dog i somras dog hans Glee-karaktär Finn Hudson med honom. I dagarna sändes seriens minnesavsnitt "The Quarterback" till Corys och Finns minne. Jag tycker att det var ett vackert avsnitt där både skådespelarna och karaktärerna fick utrymme för sin sorg och fick möjlighet att ge Cory ett värdigt avslut. Även om du inte följer Glee så tycker jag att du ska se det här avsnittet.
/Emilie
Hart of Dixie – Joel och Lemonade
***SPOILERVARNING***Som svar på Emilies fråga vill jag börja med att prata lite om Joel. Fina, intellektuella, töntiga, allergiska, optimistiska Joel. Älskar Zoes nye pojkväns intåg i Hart of Dixie, som en meterosexuell motpol till alla småstadsevent och interna konflikter. Och jag håller med dig, Em, jag vill också veta hur det här gick till egentligen. Efter alla turer med Wade – hur hamnade Zoe till slut här?
Eller till slut är väl fel uttryck, tills vidare nog mer troligt.
Är också lite hoppfullt nyfiken på turerna kring Lemonade och hann tänka "vad tråkigt att det var Meatball, det hade varit roligare med någon vi känner som typ… Wade!" innan hela hittepårelationen snurrades igång. Jag tror nog att det kan bli något mer än hittepå, motvilliga kärlekspar på tv (Veronica och Logan! Chuck och Blair!) är något av det bästa jag vet.
/Helena
TBT: "You're that cousin from Boston, right?"
Nej, nu tror jag att vi kan behöva lite tonårsladdning från the Orange County. /Helena
Hart of Dixie – Säsong 3
Rachel Bilson har varit en av mina favoriter sedan jag såg det första avsnittet av The O.C. för hundra år sedan. Förutom några små gästspel här och där var Rachel länge borta från rutan tills hon 2011 äntligen gjorde storslagen TV-comeback i Hart of Dixie.
Jag. Älskar. Hart. of. Dixie. Denna feelgood-serie får mig att vilja flytta till en liten ort på landet, gå i fåniga parader och klä mig i färgglada klänningar året runt. Två avsnitt av den tredje säsongen har sänts i USA men säsong 2 har inte sänts klart i Sverige än (hallå, vad händer Kanal5?).
***SPOILERVARNING!***
När första avsnittet börjar har vi missat fem månader i Zoes liv. Detta märks tydligt direkt. Zoe har en ny pojkvän – Joel – och förhållandet verkar vara det mest seriösa hon har haft sedan vi lärde känna henne. Jag känner mig faktiskt lite snuvad på historien här. Varför fick vi inte vara med och se hur det gick till när de blev kära? Jag hade nog behövt det för att förstå hur Zoe helt plötsligt kunde byta killtyp och falla för den här Joel. Och hur hon kunde gå från ett stormigt förhållande med Wade till en så vuxen och mogen relation med Joel på så kort tid. Hur som helst så gillar jag Joels karaktär som ger historien lite nytt bränsle. Men jag hoppas att vi får några härliga tillbakablickar från den tiden framöver för perioderna då karaktärerna blir kära i varandra är lite av det bästa med HoD.
Och apropå kärlek. Le-mon-ade! Lemonade! Kan vara det bästa teleskopord jag har hört. Även om Lemon och Wade bara har ett fejkförhållande i dagsläget så får jag känslan av att detta kan utvecklas till någon form av kärlek (kanske olycklig men har inte L och W haft nog av den varan?). Är osäker på om jag vill att det ska hända för jag hejar trots allt på Zoe och Wade. Men vägen tillbaka dit är ju lång och det behövs kanske lite Lemonade under tiden?
Jag har så många reflektioner från den här serien men jag sparar några till senare. Helena – vad tycker du om säsong 3 så här långt?
/Emilie
New Girl – Säsong 3
Fem avsnitt in i den tredje säsongen vågar jag vilt hävda att New Girl är det roligaste på tv just nu. (Sedan är väl konkurrensen inte sådär mördande hård. Jag jämför till exempel med ett HIMYM som verkligen går på knäna nu i väntan på det där "efterlängtade" mötet som bara känns onödigt sedan typ tre säsonger tillbaka. Ska det vara såhär hela vägen till slutet? Kan de bara gifta sig, already?)
Vad är då grejen med New Girl den här säsongen? Jo, förutom att det ligger ett sånt väl utfört hantverk bakom som (fortfarande, tredje säsongen!) resulterar i en alldeles fantastisk, skruvad och välskriven dialog och ett manus som faktiskt lyckas överraska i nästan varenda avsnitt (väldigt ovanligt för en komediserie), detta:
***SPOILERVARNING!***
– Att de har lyckats hålla intresset levande för Jess och Nicks kärlekshistoria, trots att den faktiskt i sin knasighet är både sund och tråk-riskande lycklig. Jag är så himla nyfiken på hur det ska gå och jag gillar dem så mycket. Och hela sexproblematiken i förra avsnittet med "the captain" – fantastiskt!
– Att Winston har fått bli en personlighet istället för att fortsätta agera något slags platt utfyllnad vars repliker endast var till för att lyfta de andras. Kattstoryn, kandelabern, pusslet – jag har gillat alltihop.
– Schmidt. Alltid Schmidt. Hans självupptagenhet och brist på självdistans, hans goda vilja, hans små projekt som han alltid driver själv och vid sidan av de andra. Dock nyfiken på hur det ska gå med Cece vs Elizabeth. Hejar på den förstnämnda, men gillade hur Schmidt förändrades med Elizabeth. Tippar på återförening med E och sedan drama, drama, drama tills Cece vinner någon gång på slutet.
/Helena
Ny serie – Reign
Ända sedan två av mina favoritserier Gossip Girl och 90210 lades ner har jag väntat på något nytt och spännade från amerikanska CW TV. I höst släpper de flera nya serier men den jag tänker ge en chans är Reign.
Serien är ett kostymdrama som utspelar sig 1557 i Frankrike. Den handlar om Mary, drottning av Skottland (Adelaide Kane) som åker till Frankrike för att gifta sig med prins Francis (Toby Regbo). Att serien beskrivs som en blandning av Gossip Girl och Games of Thrones låter lovande i mina öron. Jag förväntar mig inte att den kommer vara varken tidsenlig eller historiskt korrekt men däremot hoppas jag på dramatik, mystik och intriger.
Serien har premiär imorgon (17/10) i USA, återkommer när jag har sett piloten.
/Emilie
Homeland – säsong 3, avsnitt 3
En av tankarna med den här bloggen är att både vi – och ni – ska kunna ventilera den där "vad var det som hände nu?!"-ångesten som infinner sig efter vissa speciella avsnitt eller helt otippade händelser. Men efter senaste avsnittet av Homeland? Mjäh. Inte så mycket att ventilera, väl?
***SPOILERVARNING!***
Carrie och Brodie befinner sig i varsitt fängelse som tycks omöjligt att ta sig ut ur: Carrie neddrogad och inlåst i mentalsjukhuset i Washington och Brodie, till en början lika neddrogad, fångad i ett märkligt hus vid sidan av samhället i Caracas, Venezuela. Genom hela avsnittet skiftar berättelsen mellan de här två miljöerna och det blir liksom lite … övertydligt. Ja, vi fattar att det finns paralleller mellan Carries och Brodys öden, ja vi fattar att de är fångade i sina egna trasiga livssituationer, ja vi fattar att Brody inte har varit med på ett par avsnitt och att någon nu tyckte att han skulle få ta rejäl plats i sin comeback. Men nästa vecka hoppas jag storyn får gå framåt lite, och att några lösa trådar knyts ihop så att vi i alla fall får ana vem som är ond eller god (eller åtminstone vem som verkar ond eller god just nu), så att den här säsongen får något slags riktning.
Den mystiske "advokaten" som besökte Carrie lär vi inte ha sett för sista gången och inte heller Esme, gangsterns snygga dotter, eller den galna "doktorn" borta i Venezuela. Men jag saknar Saul och Dana och Quinn och gänget. Brody ensam gör det inte för mig – inte ens med en galen Carrie som draghjälp.
/Helena
Downton Abbey – säsong 4
Den fjärde säsongen av kostymdramat Downton Abbey är i full gång i Storbritannien och jag har sett de fyra första avsnitten. Programmet sänds på söndagar där och den här säsongen bjuder på åtta vanliga avsnitt plus en extra lång julspecial. Säsongen har premiär på SVT1 och SVT Play lördagen den 2 november.
Downton har blivit en av mina stora favoriter, mycket beroende på att jag alltid har haft en förkärlek för historiska filmer och kostymdramer. Jag gillar det långsamma tempot i serien som känns som en fint kontrast mot många andra ”snabba” serier jag följer. Det är härligt att karaktärernas olika historier får löpa över flera avsnitt. Att sorg, glädje och kärlekshistorier får ta tid precis som det faktiskt gör i verkliga livet.
***SPOILERVARNING***
Säsongen börjar 1922 och det blomstrande 20-talet (som jag ofta drömmer om att leva i) syns i vackra flapperklänningar och hörs i härlig jazzmusik. Sorgen ligger dock som ett grått täcke över de första avsnitten och det är med en liten klump i magen som jag har tittat på säsong 4 så här långt.
Jag är glad över att Tom Branson blivit så mycket mer älskvärd i den här säsongen. Gillade honom inte alls när han var tillsammans med Lady Sybil. Tycker också det är skönt att slippa O’Brien som jag heller aldrig har gillat. Och det är härligt att Lady Edith och Lady Mary äntligen får ta lite mer plats som kvinnor och bli mer självständiga.
Här är mina förhoppningar för resten av säsongen:
* Att Lady Edith ska få lite mer tur i kärlek. Det behöver hon.
* Att söta Lady Rose får lite mer utrymme och ställer till med lite mer spektakel.
* Att otursförföljda Anna och John Bates ska få vara lite lyckliga.
* Att Lady Mary får bestämma lite mer om Downtons framtid.
* Att Daisy äntligen ska få sin Alfred.
Har ni börjat följa säsong 4 än?
/Emilie
Foto: ITV.
Välkomna till Schmidt happens
Namn: Emilie Cederquist
Bor: Göteborg.
Gör: Frilansjournalist och verksamhetschef på Lady Ellen Charter.
Bästa TV-serie just nu: Pretty Little Liars och Hart of Dixie.
Bästa nostalgiserie: The O.C.
Favoritkaraktär: Blair Waldorf.
Första serien jag fastnade för: Gilmore Girls.
Senaste serien jag fastnade för: Nashville.
Bor: Stockholm.
Gör: Frilansjournalist.
Bästa TV-serie just nu: Bron, New Girl och Hart of Dixie. Homeland. House of Cards. Newsroom! Jag kan inte välja …
Bästa nostalgiserie: O.C., Sex and the City och Gilmore Girls.
Favoritkaraktär: Seth Cohen.
Första serien jag fastnade för: Felicity. Eller kanske Ally McBeal?
Senaste serien jag fastnade för: Sträcksåg första säsongen av Bron nyligen. Och House of Cards, den är alldeles fantastisk!
