Vilket avsnitt! Älskade det annalkande kärnbombshotet som metafor för alla små personliga katastrofer på alla håll, som hotar att explodera vilken sekund som helst.

– Bill och Virginia. Hur ska de kunna ta sig över alla de här hindren och börja samarbeta på riktigt igen? Hennes uppsägning känns oundvikligt kortvarig, men ändå. Alla olikheter och alla undertrycka känslor. Bills fyrkantighet och svartsjuka. Virginias envishet. 

– Virginia och Ethan. Han är så himla fin – när han är fin – och hon är så himla förtjänt av någon som behandlar henne så. Som hjälper till med barnen utan att någon bett honom, som inte ställer frågor om sådant hon inte vill berätta. Men det kan väl inte bli så långvarigt, detta?

– Margaret. Heja heja grymma Margaret! Kanske börjar hon äntligen förstå vad som gör att hennes man inte vill se på henne, aldrig har sett henne, att det inte har med henne att göra utan med honom. Så härligt att hon fick ligga lite och att Austin gav henne the big O – vilket maken förstås aldrig har kunnat ge henne. Finaste scenen var när de två låg bredvid varandra i poolen med sina huvuden både bokstavligen och bildligen precis ovanför vattenytan – med alla sina problem som ett bombmoln tornande över dem. Snyggt.

 

/Helena

På tal om Masters of Sex: hur snyggt är det här introt?!

Jag har hunnit se två avsnitt av den här splitternya amerikanska 60-talsserien som någon beskrev som "Mad Men with benefits" och ja, Masters of sex är snygg och retrochic med höga kjolar och sunkiga ideal. Men den är också modern och rolig och välskriven och innehåller massor av sex. Massor av kvinnor som njuter – eller i många fall, aldrig njuter – av sex. Det är vackra bilder och ett alldeles fantastiskt mode, tjusiga människor och spännande intriger. Det är lovande, helt enkelt.

 

Men den här seriens behållning är Bill Masters nyanställda assistent, Virginia (spelas av alldeles fantastiska Lizzy Caplan). Bill är en erkänt skicklig läkare, men han är kanske inte den smidigaste mannen i kontakt med sina försökskaniner, men det är hon. Och hon charmar inte bara brallorna av dem, utan av oss som tittar också. Hon är så övertygande att allt som händer känns nästan naturligt, mitt i all surrealism. Framför allt bryr jag mig så mycket om hur det ska gå för henne att jag vill se nästa avsnitt bara av den anledningen.

 

/Helena