Det är ju faktiskt fars dag. Så here we go, tv-papporna jag gillar mest är:

Bara det att han inleder serien som hemmapappa. Det är ju inte den vanligaste fördelningen av föräldraledigheten där på andra sidan Atlanten (eller här heller, för den delen). Han skjutsar och stöttar och kommer ihåg alla skolutflykter och event. En adminpappa – det finns inte alltför många av den storten i tv-världen. Nu har han börjat jobba, men sätter ändå alltid (hittills!) familjen främst. Hur det ska gå framöver känns väl aningen skakigt, kanske …

Han är ju inte pappa till varken Rory eller Jess, men vilken fadersgestalt! Han släpper allt så fort barnen ropar och sätter alltid sina egna behov efter deras. När han sedan får vara pappa på riktigt är han förstås ännu mer självuppoffrande (på gränsen till olidligt så, ibland) och en sån där förälder som man vet alltid kommer ställa upp när det verkligen gäller. Och annars också.

Ensamstående Brooklyn-pappan som ser till att barnen får gå i privatskola på Upper East Side. Han hjälper dem förstå att pengar inte kan köpa kärlek eller status och att det är viktigt att stå upp för sig själv, oavsett vad som händer. Sedan är han en rätt störig karaktär, i mitt tycke, men jobbet som pappa har han skött snyggt. Åtminstone under barnens första tid i livet.

Jag såg aldrig färdigt Up All Night, så det här är med reservation för att han eventuellt tappade på slutet, men Chris är pappan som tar över föräldraledigheten när hans fru inser att hon inte riktigt är gjord för det jobbet. Och återigen: bra att såna pappor får synas på tv numera. Att han dessutom är helt slutkörd stundtals och lider av sömnbrist, ångest över diverse bebisrelaterade problem och brist på närhet i relationen är ju alldeles fantastiskt skönt.

Världens bästa föräldrar levde förstås i världens bästa ungdomsserie. O.C. må kretsa kring kidsen men Sandy och Kirsten Cohen var godheten, tryggheten och vuxenvärlden, som gestaltas så himla trovärdigt genom dem. Sandy må vara nästan-otrogen under en period och han må ta fel pappabeslut då och då, men han är ändå alltid den lugna, trygga superföräldern som säger att allting ordnar sig – och ser till så att det faktiskt också gör det.