Parenthood är puttrig, charmig vardagsdramatik à la feelgoodfilm i smidigt 40-minutersformat. Men det är ändå något särskilt med den, något som höjer nivån och gör att jag alltid, alltid ser den före Grey's Anatomy, som visas samma dag. Och jag tror att det där något är dialogen. Jag tänker att skådespelarna måste få precis lagom stort eget spelrum, för det är pratigt och realistiskt och trivsamt, utan att bli platt och banalt. 

Och så är det förstås karaktärerna. Ibland är de charmiga och roliga, andra gånger så svinjobba att jag vill säga upp kontakten.

 

– Som Zeek just nu. Han är världens bästa morfar som fattar precis vad Victor behöver för att lära sig läsa bättre och samtidigt världens tjurigaste make som inte fattar att han förlorar sin fru om han inte släpper in henne som jämställd beslutsfattare i deras äktenskap.

– Eller Joel, som inte klarar att stå upp för sig själv och sitt företag för att han är lite rädd för (eller tänd på?) den krävande arkitekten som han arbetar tillsammans med. Och han klarar inte av att förklara sitt beteende för Julia, eller ens för sig själv. Han som brukar vara den fina, förstående, tålmodiga mannen och pappan som aldrig tar fel beslut.

– Och Amber som kan vara så stark och modig och trygg, och samtidigt så envis och osäker. Varför pratar inte hon och Ryan om sådant som hans döda pappa, hans elaka styvpappa, hans osynliga mamma? Det blir ju lite enklare att stå upp för något om man tror på det själv.

– Ray har samtidigt blivit som en extra pappa/vuxen kompis till Max. Älskar den storyn! De är ju lite samma lika, de två. Lite fyrkantiga och inte särskilt intresserade av andra människor. Och så får Max vara bäst på något, för en gångs skull. 

 

Överlag gillar jag den här säsongen riktigt mycket. Och vill gärna se mer av Drews collegeliv, Jasmine, Christinas kampanj och problemen mellan Zeek och Camille. Och förstås, Ambers och Ryans bröllop, det måste ju bli alldeles fantastiskt!

 

/Helena