Grey's Anatomy – säsong 10, avsnitt 5

Publicerad 2013-10-21 14:25:00 i Grey's Anatomy,

 
Grey's Anatomy har gått lite på tomgång de fyra första avsnitten av den här säsongen. De som är kära är kära, de som är olyckliga är olyckliga och de som är nyblivna föräldrar är nyblivna föräldrar. Inte mycket mer än så.
***SPOILERVARNING!***
Och även om det känns befriande att de sistnämnda – de nyblivna föräldrarna – faktiskt får vara ganska mycket som nyblivna föräldrar är mest: oändligt trötta, griniga, ångestfyllda för att den lilla avkomman inte får tillräckligt mycket fokus, ångestfyllda för att den minsta avkommans syskon inte får tillräckligt mycket fokus och ja, allmänt otillräckliga hela tiden, både hemma och på jobbet, så har det liksom inte gett serien särskilt mycket … gnista.
 
(Det där med nyblivna föräldrar som får vara nyblivna föräldrar ska jag nog ägna ett eget inlägg, för det finns faktiskt fler såna i serievärlden just nu. Skön omväxling från alla rosenskimrande problemfria skildringar där barnet föds och sedan försvinner.)
 
Hur som helst. Avsnitt fem levererade verkligen, tycker jag. Det var längesedan Grey's lyckades vara som Grey's borde vara mest: känslosamt och roligt, sorgligt och dråpligt, i en lagom balans.
 
Dessutom:
– Edwards och Avery börjar kännas mer som ett riktigt par och mindre som ett kärlekslöst substitut tills Avery och Kepner hittar tillbaka till varandra igen. Och framför allt börjar Edwards bli en sevärd karaktär i sig själv, någon att tycka om och heja på när Avery och Kepner (för det är väl oundvikligt?) hittar tillbaka till varandra igen. Om dessutom mamma Avery då står på Edwards sida kan den här säsongens trevligaste kärlekstriangel bli riktigt spännande.
– Meredith var lite mer sig själv i det här avsnittet. Hon var inte bara trötta, men trivsamma, endimensionella mamman Meredith, som hon varit ett bra tag nu. Hon blev förbannad på Cristina och hon blev förbannad på Derek och hon verkar inte så nöjd och trivsam, trots allt. Skönt!
– Vi slapp ältandet mellan Cristina och Owen. Alltså, jag älskar dem båda, men herregud – ni älskar varandra och kan inte leva utan varandra, kan ni inte bara acceptera det någon gång? Eller: släpp det! Den tråkigaste och mest långdragna relationsskildringen på lääänge. Håller tummarna hårt för Owens intressanta icke-flickvän som bakar bananbröd och verkar allmänt härlig.
– Överlag: inte så många låtsasproblem mellan alla dessa "oh, vi vill ju ha varandra, men vi kan bara inte av någon väldigt liten men ack så svår anledning"-par som befolkar Grey's just nu. Det där har varit seriens starka sida tidigare – jag menar, Meredith och Derek back in the days, Yang och Burke, Alex och Lizzie! – så jag förstår att det är lätt att bara spinna vidare på temat, men jag brinner nog för lite för det här gänget just nu för att ens bry mig. Ge mig hellre något riktigt att gråta för än en massa ointressanta låtsaskonflikter. Och ge mig framför allt en anledning att se alla avsnitt som leder fram till de omtumlande säsongsfinalerna.
 
/Helena
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

En blogg om TV-serier, som drivs av frilansjournalisterna Helena Skoog och Emilie Cederquist. Maila oss gärna på schmidthappensblogg@gmail.com

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela